Aftonbladet – 9 februari 1846, sida 1

der censurn, och i Stockholm skulle det allmänna åtlöjet förkrossa den oförsigtiga, som så litet föjjt med sin tid, att han ännu ens talade om polkan; på sin höjd kan det ens gå an att tala om polka-cigarrer, polka-punseh och åylikt. — Så är sanna förhållandet, så står det till i verlden. Läggen min varning på edra sinnen, och upphören att längre hopa. vanära både öfver eder sjelfva, detta aktningsvärda samhälle, ja, hela fäderneslandet; af kärlek till det rätta, det sanna, det anständiga, upphören att poikal Dessa ord verkade såsom ett åskslag. Hela Förbundets var skakadt och stod häpet, tillintetgjordt. Till och med löjtnanten förlorade fattningen, och både polkörer och polköser sågo till högsta grad snopna ut. Polkan finnes icke mern — nGesällbal — Cancan. upprepade de i afbrutna meningar. — Hvad hade man väl nu lefvat för, hvarför hade man arbetat och sträf vat? — Ack, just när man var färdig-att hinns målet, då upptäcktes, att detta mål i stället fö en sol var en lyktgubbe. — Plågorika, förkros sande öde, falska, förrädiska verld! — Det fann väl ännu en och annan, som tviflade på verk liga sanningen af häradshöfdingens ord; det fann till och med några riktigt manhaftiga ledamö ter som, i högeligen förgrymmad ton, mumlad det plumpa ordet: stryk — Men då härads böfdingen ännu ytterligare, och mera i detal jer, förklarat sitt påstående, så kunde man slut ligen, oaktadt det sved i själen, ieke mera tvifl på riktigheten. — Det var då sanpnt: det fann ingen-polka mer!— O, på hvad skall man wi tro, när också polkan kunde så bedraga? Häradshöfdingen var visst ieke någon ela I menniska, men hade dock sina menskliga sva heter, och kunde -derföre icke låta bli ått nju len viss skadefröjd, då han märkte den mäktit -leffekten af sitt polka-anatheme, ej heller gjord -Iban sig samvete öfver att låta söllskapet fle