Aftonbladet – 7 februari 1846, sida 3

(Införes på begäran.) Om befordran till första officersgraden. Ehuru inom vårt kära fädernesland militärstån det i hufvudsaken har de bästa befordringslagar jemförelsevis mot andra stånd, så har äfven denns befordringsväg sina brister — ruiner af ett gammalt favoritoch rekommendations-system. En dylik ruin vilja vi betrakta i befordringsprinciperna till första officersgraden. Förtjensten bör rekommendera sig sjelf, så vida förtjenst är ett vilkor för befordran — med förtjenst mena vi håg, skicklighet och duglighet i yrket — och der, såsom i ofvannämnde befordringsväg, ännu ingen sådan förtjenst hunnit ådagaläggas, böra ju Regeringens stadgar, som bestämma vilkoren för befordran vara nog, då de lagligen intygas, utan att den sökande behöfver rekommenderas och presenteras. m. m. Under nuvarande förhållanden kan ingen orekommenderad bli officer, och om behöflig rekommendation vinnes, måste den sökande ändå företaga presentationsresor, ofta utan nytta, och detta måste vara ganska påkostande, om han är fattig — eller är kanske lagens mening, att ingen fattig skall bli officer, blott för det han är fattig? Det gifves åtskilliga andra skrupler i detta ämne, hvarom, i stället för räsopnemang, vi endast vilja göra några frågor: Är det någon äldre eller nyare förordning, som stadgår, att en officer skall vara presentabel? Eller kunde det icke gå an, att de presentabla officerarne finge lysa i societeterna, under det de icke presentabla finge sköta sin tjenst och sina, kanske ofta skrala affärer, så länge de för öfrigt hålla uniformen i heder? Är det väl vidare någon förordning, som bestämmer buru många fot och tum en officer skall hålla i längd? Och om sådana förordningar finnas, hvarföre kungöras de icke till efterrättelse, på det ingen obehörig och undermålig onödigtvis måtte kosta på sig officers-examen? Af hvad stånd skall en oflicer vara, och hur nära bör han vara slägt med någon förnäm person? — — — Om dessa och dylika frågor besvarades genom lagliga förordningar, så skulle säkert ingen oberättigad ligga regementscheferna till last med uppvaktningar för officersbefordran. -Finnas äter inga sådana förordningar, så hemställa vi till de upplystas pröfning, om icke ynglingar, som uppnått laglig ålder, genomgått bestämda officers-examina, gjort föreskrifven underofficers-tjenst och passerat graderna, kunde erhålla samma rättighet som från krigsakademien utexaminerade kadetter, eller om icke hvar och en kompetent i allmänhet kunde genom regementschefen inlemna sin till Kongl. Maj:t ställda ansökan om befordran till första officersgraden, utan rekommendation och presentalion, hvarigenom denna befordran blefve en genom examen och tjenstgöring förvärfvad rättighet och icke ett vedermäle af de förnämas gunst. Å KE. — SSSK