Aftonbladet – 7 februari 1846, sida 2

morgon är mamsell Galath Trippelstedis 22 födelsedag. Det var ingen vanlig dag detta. Likväl väntade man sig ej någon öfverraskning, ty det fanns icke tu tal om, hvem den öfversälle skulle blifva, som skulle få rättighet att kalla den öfvergudomliga för sin. Det var klart för hvar och en, att ingen annan än löjtnanten nu skulle vinna denna dyrbara skatt, som så minsza fiskat efter. Löjtnant Felix sjelf stod redan i himmelens förstuga, hade utan kontramärke bortlemnat både kappa och galoscher, och var helt och hållet färdig att stiga in i de stjernupplysta, blå semaken, för att taga sin ojemnförliga lycka i besittning. Han hade visserligen icke någon egentlig säkerhet, något köpebref att lita på; ty mamsell Galath, så älskvärdt nyckfull i allt, bade ännu aldrig på hans ganska tydliga och bestämda frågor gilvit andra svar än sådana, som brukades af de gamla oraklen, det vill säga: de kunde tagas på många sätt; men måmsell Galath hade blickat, hon hade suckat, hon hade rodnat, hon hade bleknat, hon hade nysit, hon hade gått, hon hade kommit — ja, hon hade till och med en gång fallit i vanmakt. — Nåväll jag vill nu fråga hvarenda friare: huru mycket kan man väl lita på dessa omisskännliga tecken? Sjelf förstår jag ganska obetydligt af det der; men jag skulle tro, att man icke, för att veta sig vara älskad, behöfver derför hafva skriftlig kärleks-förskrifning, med tvenne vederhäftige borgensmän och sigill inunder. Jag vill icke derföre bafva sagt, att icke ett dylikt dokument stundom kunde vara bra att ha. Men det var således icke underligt, att löjtnant Felix fröjdade sig åt ett löftesrikt bopp, och alldeles nyktert vaken drömde om Galath och Blås-s; jag undrar så mycket mindre häröfver, som ingen enda medtäflare tycktes vilja göra honom saken stridig.