Aftonbladet – 7 februari 1846, sida 2

mm———————2V— lif och död. Genom polkan kan för mig inza blommor knoppas; vi äro för evigt oförenliga, vi äro icke skapade för hvarandra, och jag har redan offrat nog på hennes hädiska altare; jag har offrat tid, krafter, frid, allt — och alltid förgäfves. — Men det finnes andra vapen! Jag måste bort, ingen tid är att förlora. Dock, en gång skall jag återkomma, fruktansvärd som Coriolanus och, liksom Roms qvinnor darrade för hans makt, så skall ock jag tvinga Brackköpings damer för mina fötter! — Ja, sköna Galathe, din stolthet skall du en gång ångra! Dagen derefter var häradshöfdingen försvunnen, och ingen visste hvart han tagit vägen. Hvarie ung flicka, som ser någorlunda bra ut och antingen redan besitter eller åtminstone bar att vänta någon anmärkningsvärd förmögenhet, befinner sig gemenligen i ett kontinuerligt belägringstillstånd. Kenung Ludvig Filip ständigt omgifven af helfvetsmachiner, lefver knappast ett riskablare lif, och det kan rigtig! göra en känslofull menniska ondt, då han sel huru en sålunda, hvad man kallar lyckligt begåfvad flicka är dömd att utstå den ena at tacken efter den andra; stackars barn, hon må ste ju dock en gång kapitulera och gifva sig på nåd och onåd! Mamsell Galath hade, alltsedan hon läst för presten och således vunnit rättighet att bära lockar och taga sig en man, aldrig fått vara : fred för mer eller mindre enträgne friare. Hon sjelf tyckte visserligen, att det kunde vara roligt nog — ty, tänkte hon, liksom så mång andra, ju flere dragare jag kan räkna för min triumfvagn, dess raskare, dess muntrare blir färden; men hennes herr fader tyckte ingalunda på samma sätt. Riddaren blef snart alldeles utledsen på de många ansökningarne; ban började att grubbla öfver, huruvida han sjel numera, med en giftvuxen detter, kunde anse