Aftonbladet – 7 februari 1846, sida 1

— Det är endast i polkan, som vi rätt kunna studera damernas karäakter. Den dam, som icke är god och hängifvande, såsom himmelens englar, hon vill också i polkan gå sin egen väg och — den ljufva harmonien är störd! Mamsell Galath, som isynperhet denna afton med serdeles välbehag lyssnade till löjtnantens ord, antog likväl nu en af sina spottska miner och sade; något snäft: g — Om vi vilja gå vår egen väg, så borde ert! kön bättre lära sig att följa med! — Hvem skulle ej följa er! Det blef en himmelsfärd. j — Vid dessa flygtiga färder gissar jag ni är mera vand än jag — hur många gånger harni varit i det förlofvade landet? — Om jag någonsin varit derj bör det icke väcka förundrar, att jag snart längtat tillbaka, då jag icke der fånnöer! — Huru många uppriktiga ord talar en löjtnant vid ert regemente hvarje dag? — Långt flera än våra herrskarinnor vilja höra. Ack; om jag vågade tolka mitt varma bjertas känslor, om-jag ... Men ni ser bort, ni skänker mig ej en enda blick: Den paus, som nu följde, :var en af dessa genomljufva stunder, då tystnaden är långt betyde!sefullare än ord; då Vibrerande suckar, smäktande ögonkast och sådant mer, på ett småfis nurligt sätt förmå beskrifva hjertats inhersta hemligheter. :Löjtnanten ansåg det derföre, med rätta, som en hård pligt då han, efter en stund, afbrytande måste säga: — Nu är det vår tur — petit-pas, om ni behagar! Något längre fram på aftonen finna: vi återigen mamsell GalatHe i sarama hörn, men det: är nu häradshöfdingen, som Har fyckan vwara bennes kavaljer. Häradshöfdingen ser dock myeket olycklig ut. Med en tragisk brytning sade han till sin förtjusande moitiee: