Aftonbladet – 7 februari 1846, sida 1

stora, men säkra, steg till sitt älsklingsmå Sinsemellan uppmuntrade de sig med det tröste rika ordspråket: tålamod öfvervinner surkå och. voro fullt öfvertygade om ibkärdigheten seger öfver äfven den motsträfvigaste natur Men huru, menniskorna änmå koncentrera all sina: lifskrafter för en erda id, ega de doci aldrig förmågan att äfven från sina bjertan ute slänga hvarje objuden :gäst. Kärleken t. ex. ha urgammalt. privilegium på: eu allestädes-närva rande, och sällan lärer den skalken låta bl alt höra af sig. Polkan har nu dessutom all mänt blifvit erkänd för de ömma känslorna: vänliga beskyddarinna, och det var således icke under, att inom polka-förbundet tid efter annan. uppstodo åtskilliga bi-intressen, och mar vill veta, alt der mången gång i ljufva toner hviskats betydelsefulla ord, såsom: Sköna mamsell, hvilken bimmel att med er få polka genom lifvetb eller: ,Min herre, er säkra, erudbliga karakter yppar sig i hvartenda steg! — Litom oss nu sjelfveslysspa ett ögonblick! Polkan är i full gång. Den hänrifvandi musiken luder från klarinett och fiol. Par efter par trippa öfver golfvet, med mer och mindre besvär, med mer och mindre framgång. Den ene räknar takten, under en mine så högidlig, som om frågan varit att rädda fädernesandet. En annan böjer sig till höger och venter, med nästan förtviflad ansträngning. Glisader flisa tiljorna: Chassöer skaka husets grundnurar. Man knuffas med stolar och bord; till och med kakelugnen står icke mera säker i sin vrå. Armar vridas .å la Napoleon, och alnsånga fötter resa sig mödosamt på nubbade lackar. — I ett hörn af rummet finna vi löjtrant Felix och den sköna Galath, hvilka nyss lutat en tur. Med den halfhviskande ton; som alltid skäner orden mera intresse och större betydelse, ttrar löjtnanten: