Aftonbladet – 6 februari 1846, sida 3

ETT LITET FREDAGSBREF. Gamle Bekanter! Du hade visst icke väntat, att så snart å ny blifva af mig uppvaktad; men jag kan ick emotstå nöjet att åter med några ord göra mit påmint af en särskild högst intressant anled ning. Dagligt Allehanda för i dag har nemligen fästat uppmärksamheten på en kostlig artikel ut tidningen Dagen för lördagen d. 34 Januari kallad: Notabene i afseende på reformförsöken, hvari man finner en af dessa stora och sekulära tankar, som för jena, om icke att inskrifvas på pergament med gyllene bokstäfver, åtminstone att strykas under med rödt bläck, till minne för framtiden. Den lyder sålunda: Vår tid har varit vittne till ett stort misstag, hvars fruktansvärdt varnrande efterdöme man aldrig nog ofta kan framhålla till både folkens och deras styrelsers och förbättrares undervisning. Det var franska revolutionet. Till denna vigtiga sats fogas kort derefter en annan: att denna tids stora olycka var, all ningen statsman, i stånd att verka på dess öpden, förstod henne, förstod hvad kon ville, poch hvad hon kunde uppnånr, och slutligen framställes alltsammans såsom en varning för de okloka statsförbättrarne, hvilka, sig sjelfva pomedvetet, arbeta på framkallandet af samma slags olyckor, som franska revolutionen dragit öfver folken. Jag kan vid detta tillfälle icke underlåta att påminna Dig, gamle bhekante, om en anekdot förande f. d. konungen Gustaf Adolfs barndom; vilken jag hoppas skall intressera Dig, så myccet mera, som den icke finnes i den af Dig utsifna så kallade Bububoken, som handlar om amme monarks spädare år. Du vet nemligen, tt prinsen sällan eller aldrig fick se sia farnor, . Drottning Lovisa Ulrika, i anledning af sebism emellan henne och Gustaf II. En sång. blef han likväl, vid fyra års ålder, förd ill henne; och hennes genomträngande bliek ich stora ögon gjorde dervid ett sådant intryck