Aftonbladet – 6 februari 1846, sida 1

Vid ordet polka strömmade blodet genast lifligare i löjtnantens ådror. — Polkan, min herre, svarade han, är en skickelse från himmelen, det är en guds gåfva. Englarne deruppe tyckte säkert, då de från stjernegemaken blickade ner till oss menniskor, alt vi hade alltför tråkigt; de blefvo rörda och af medömkan sände de oss — polkan. . Det är omöjligt att höra denna musik. och bålla gqvar ett enda jordiskt bekymmer. Aldrig hafva våra damer varit så farliga, som sedan de i denna dans fått ett så rikt fält för sin medfödda grace. Polkastegen äro ett påhitt af kärleksguden sjelf! — Vesbgen! Ni gör mig ännu mera nyfikea på deuna dans. Jag har alltid älskat dansen par preference, och man har haft godheten tycka, att jag icke saknar naturliga. anlag; det har till och med Selinder sagt. — Men är det då möjligt, finnes det ännu en stad utan polka!? — Ty värr måste jag svara ja. Småstäderne äro i allmänhet !i.lbatastående i framåtskridand och. äfven hvad dansen angår, äro vi lungt lottade; men jag kan dock på heder och ära försäkra, att äfven här finnes personer, som iifligt intressera sig för polkan, och som skulle emoltaga henne met förtjusning. — Har man då ännu alls ingen kännedom om denna superba dans, som gjort en så 1ysande epok i nöjenas historia? — Endast en dunkel aning. Ni, hr löjtnant, skulle derföre göra er förtjent af hela samhällkts erkänsla, om pi ville bidraga till den goda sakens framgång. Jag måisle öppet förklara mig för att kunna beveka er. Ni vet redan, att jag är en slaf under mamsell Trippelstedts ringaste önskningar. Mitt bjertas dam har nu, vid straff af sin eviga onåd, ålagt mig att till i morgon, då hebnes föräldrar gilva soire, iokg allenast sjelf vara durchdrifven i alla polkans turer, utan äfven. deruti kunna instruera