Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 1

således, -tycker jag, alls icke skämmas för sitt utseende, helst som han äfven eger den stora, af mången ung mån fåfängt eftersträfvade förmånen att vara blek. Det finnes ingenting, som våra dåmer nu för tiden skatta så högt som bleka kinder; ack, det är så poetiskt, så intressant! Löjtnanten har dessutom den lyckan att icke hunna kallas en vacker karl. Det är nämligen för närvarande alls icke modernt för herrar att vara vackra. En vacker karl — åh, det är förskräckligt! Löjtnant Felix von Habenichts var, den afton jag talår om, högst svårmodig. Ensam på sitt rum, gick ban af och an, stegande golfvets diagona!er. Stundom stannade han för att betrakta formationerna af den cigarrök han utblåste. När icke detta längre intresserade honom, suckade han tungt; det hände också, att han jäspade. -Sedan började han ånyo sitt enformiga vandrande och uträknade derunder ganska skickligt både längden, bredden och arealen af sin promenadplats; men icke kunde detta vara roligt i längt. .-. Unga löjtnanten var i sanning beklagansvärd. Han hade måst lemna Stockholm, det gudomliga Stockholm, det enda ställe i Sverige, som kan anstå en löjtnant. Han hade måst lemna, glada kamrater, förföriska fruar, förtjusande fröknar, dito aktriser och sömnerskar. Den långa; hänförande, berusande filen af baler, supter, maskrader, spektakler, visiter och återigen Haler; supger etc. etc.--denna nöjenås blomsterkrans hade i skönt perspektiv hängt honom för ögonen; men han måste bort derifrån, han far pvigd vid sin klingan, han måste lyda trummanp, det : fanns. ingen barmhertighet; gå, gå, gån, hette det för hönom, likasom för den evige Juden, och löjtnanten, den ståckars löjtnanten han måste gå — gå att sköta Kompaniexpeditionen i Brackköping! Man tänke sig blott fråffiStockholm till Brogkköping — från bekanta, vänner, älska