Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 1

POLKAN I BRACKKÖPING. BERÄTTELSE AF JEREMIAS MUNTER. Det finnes personer, som alls icke kunnå tåla ensamheten, och som helt simpelt påstå, att de poeter och poetissor, som besjungit och beprisat denna belägenhet, diktat tvärt emot sin Pittre öfvertygelse. Menniskan. är, säga de, icke skapad för ensligheten. : Hon är till sin natur ett sällskapsdjur, och då Skaparen sjelf yttrade: Det är icke godt, att mannen är allena, hade han säkert sagt detsamma om qvinnan, ifall det då funnits någon qvinna att tala om. Mängden af dem, som hata ensamheten, göra det icke derföre, att de hafva förnärmade samveten eller smärtsamma minnen, utan derföre, att de alldeles icke förstå att umgås med sig sjelfva. Att tänka utan att tala, det är, tycka de, långt värre än att göra tvärtom, och hellre än att vara utan sällskap, fördraga de de tråkigaste menniskor, ty: det är: dock kött och blod. När en sådan der sällskapslysten person någongång tvingas till ensligbet, då är han mycket olycklig. En afton i början af fjolåret — den 44 Januari för att vara noga — fanns i den mycket respektabla staden Brackköping en äng man särdeles hårdt ansatt af ofvahnämnde sorts olycka, oeh som denne unge man just råkar till att vara en. hjelte i denna 1lilla berättelse, torde det vara på sin plats här nämna; att det var löjtnant Felix von Habenichts; löjtnanten var väl egentligen underlöjtnant, men det vore obeskedligt, att Vara så noga med titlarna. För att tillfredsställa en och annan ung läsarinna, bör jag kanske äfven tillägga, att min löjtnant ser bra ut; ban har mörka, väl vårdade lockar; mustascherna äro just i sina skönaste dagar; blicken har lånat eld af både Mars och Apollo, hvarföre den med skäl kan kallas gudomlig; figuren är smärt och lång. Löjtnanten behöjver