Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 1

buru de sinsemellan trängas och skuffas och klämmas, likasom de icke hade stora, fria fältet rundt ikring sig, och likasom icke der i råg: åkern vore godt rum för allesammans och tic gånger så många. Det är likväl här, som jag är dömd att lefva tre fulla månader. Död oc -pestilential Vore jag katolik, så kunde ja hoppas på, att denna tid skulle räknas mig til godo en gång i skärselden; men nu har jag in genting, alls ingenting att trösta mig med, oct aldrig kan jag förlåta min dumma farbror, son nekade mig att gå in på gardet; hade jag va rit vid gardet, då bade jag icke nu varit bä: då hade jag nu varit på Innocencen. — Ja, de är i afton Innocence. .-. Minne, saknans tröstarinna, Skilda vänners dyra skatt! Tag din fackla, låt den brinna I min lefnads. fängselnatt! Det är Innocence! Jag ser den ståtliga salen skimrande af Jjus och guld. Jag ser denn: utvalda, brokiga, älskvärda samling, hör der lifliga musiken — det är la veritable Polka Der sväfvar fröken K— Hvadbon är ehar mant!Nu kommer mamsell S—, o, vätiu t Der bar jag min tjusande Aurore; skönare val icke Juno; hvilken grace i böjningarne, hvilke chinois, hvilket petit pas!! — Men ser jag rätt, den arm, som så girigt smyger sig kring hennes lif — det är din. Förrädare, jag skulle sticka ihiel dig, om min värja vore så lång. Jag kan icke påminna mig att jag någonsir i mitt lif så Jänge som nu, sex hela timmar varit. edsam, alltsedan jag sista gången på Carl: berg satt i arrest. Jag är för mycket prosaisk och för litet egenkär, för att kunna tycka om ensligbeten; den äf. mig tvärtom en riktig pli .ga, och skulle jag em gång blitva dömd ätt lefva som eremit, så fick det för visst ske — i graf ven. Ja, kär i verlden rihåtte f-n vara ensam :om7ej — hos en-ung, vacker flicka; och lefve