Aftonbladet – 4 februari 1846, sida 3

cOch nu fullbordad är min tid, (står der) Min pröfvodag förbi. (står der) Dock vänner gråten ej dervid, (står der) Ej evigt skiljas vi. (står der) Der tid och skiften mer ej ges, (står der) En gång, jag vet, vi återses, (står der) Hos Herran Zebaoth! (stär der) Hvilka minnen denna ensamma ökenvandrerskas tystnad i öfrigt gömmer, det veta vi ej; vi veta ej om bland dessa finnes nigot som tillhör ångrens lika mycket som sorgens; men om så vore, undra vi ej så mycket deröfver, då vi erinre oss den kamp hon haft att utstå, eller heldre, vi erinre oss i thy fall Frälsarens ord till Simeon, Luce 7:de kap. 40:de och följande verser. Och så bedje vi våra läsare om ursäkt för det vi i kapitlet om mor Brita infört dessa drag ur Ullas historia; de turde icke anses alldeles olämpliga der, då Uta nu, sedan hon fått utbyta sina usla paltor mot andra kläder, om icke nya, så åtminstone rena, tills vidare blifvit mor Britas gårdbo, i förväntan på läglighet att bli intagen å Johannes fattigbus, ty till fatighuset inom den församling hon står skrifven stundar hon icke. Härom vore visst åtskilligt mera att säga, men detta kapitel är nu slut. Vi hafva redogjort för gåfvornas användande, framburit den äddade familjens tacksägelser och inbjudit eder, glade gifvarel att komma och se dess lycka, idert verk! WW. m— —— — EN HÄST RÄDDAR SIN HERRE. En liten tund förrän viaducten vid Barentin, öfver hvilken ernvägen mellan Rouen och Havre löper, rasade, om en mjölhandlare, vid namn Lorgery, åkahde chäs öfver ett af de första hvalfven. Plötsligt tannade hästen, och herr Lorgery kunde hyarken enom uppmuntrande ord eiler med piska förmå ionom att gå längre. Ett ögonblick derefter nedasade ett af hvalfven, som uppbar viaducten, och r0g med sig nästan alla de öfriga, samt skulle äkert hafva krossat herr Lorgery, om han hade unnit ett stycke längre fram. — Vid denna hänelse blef vattnet i floden förgiftadt af den myckia kalk, som kom deruti, så att en mängd fisk ort derefter flöt upp död.