Aftonbladet – 3 februari 1846, sida 3

sublima och hemska förtroenden, de tillhviska hvarandra? Ser du det silfrade gräset, hur det darrar af förskräckelse? — Men tyst! hvad är det för ljud, som höres i den hemska näåtten? Det är en stämma så ljuf; lyssna! så kan blott en engel tala! Hvilken har sagt, att denna jord är förbannad? talar hon. Strålar icke Herrans sol öfver densamma! Belyser icke månen i denna stund hvarje föremål på denna plats? Har icke kimmelen och natten med sina tärnor sökt borttvätta det offrade blodet? Ser du icke liljan, som pruvkar der borta? Af mördarens och sjelfspillingens blod har hon fått sitt lif, sin näring, och du ser hennes hvithet och oskuld. Det är ett tecken af Gud, att äfven på denna, af menniskorna förbannade jord kan fianas något godt och rent, som han en gång skall samla och upprätta; lika-så visst, som att i den vigda, den helgade jorden finnes mycket lågt, mycket brottsligt, som hans sol, hans rättvisa också en gång skall brännmärka. —— — —— .— DEN DÖDE LEFVANDE. Når en gammal hustrui London en dag i förra månaden kom hem till sig, efter att hafva varit borta ett par timmar, fann hon sin man, en 82-årig gubbe, som länge varit sjuk, försänkt i djup sömn. Hon gick fram och talade Lill honom, men då han hvyarken svarade eller gaf annat tecken till lif, när hon rörde vid honom, og hon för gifvet alt han hade dött. I ångsten häröfver ropade hon på andra qvinnor, som bodde I huset, och dessa skickade genast efter en snickare, för att lega måct till likkistan, samt började sträcka ut liket och lägga det i sin rätta ställning. D2runder lyfte den förmente döde oförmodadt upp