Aftonbladet – 3 februari 1846, sida 2

Henrik sorgligt leende, och talande vid och smekande hvarandra, nedgingo de båda bröderne till stranden, der Henrik genast började lösgöra en bräcklig båt. : Lilla Gustaf! sade han: blif nu ej ledsen om jag skulle dröja länge borta, gå snällt hem, så snart jag lagt ut, och helsa dina fosterföräldrar mycket, och tacka dem för det de äro goda vid dig, och förlåt mig, min bror, att jag funnit denna verld för tungl Med dessa ord tryckte Henrik den lilla brodren hårdt intill sitt hjerta och hoppade i båten, hvilken sakta gled ifrån stranden. Söta snälla Henrik, kom snart igen för Guds skull, annars blir jag så ledsen! ropade Gu staf, fattad af en orolig aning. sJa, ja, nog kommer jag snart igen, svarade Henrik; gå du barn beskedligt hem, som dv lofvat mig, och gå genast, tillade han, med bruten stämma; ty jag kan ej skynda mig at! ro, så länge jag ser digl Henrik vinkade med handen, och Gustaf af lägsnade sig sakta från stranden, och hade hun nit ett godt stycke derifrån, då han, uppkommen i en liten skogsbacke, der man emellar träden hade en temligen vidsträckt utsigt a sjön, betogs af nyfikenhet att se huru lång Henrik hade hunnit, och om ban ännu vä kunde se horom. Han vände sig således om, och som gossen ezde skarp syn, såg han huru Henrik stannat båten ett godt stycke utisjön och huru kan der med hopknäppta händer stod upprätt uti densamma. Med spänd uppmärksamhet betraktade Gustaf sin brors besynnerliga beteende, och hans lilla hjerta klappade