Aftonbladet – 3 februari 1846, sida 1

nn HM UU MMMMMMMMM— hållande; blygas inför sina läskamrater, bland hvilka ingen skulle ursäkta houom, emedan ingen (kände Honom eller var vänligt stämd emot honom, och sedan blifva bortkörd ifrån mäster Wackiman, hvarthän skulle hån då vända sig, ty ingehy ingen skulle öppna honom sin dörr; nej, heldre dö, än allt detta! ljöd det i,gossens upproriska inre. Förgäfves använde han de ömmaste, de mest. förtviflade Böner, för att förmå mäster Wackman att tiga med saken; men denne, förut uppbragdt på Henrik derföre att han om hösten sagt sig vilja lemna honom, gaf med detsamma. uftvåt det inneboende hatet i sin själ; ty han hatade Henrik, hvilket en låg och grym natur alltid gör med en känslig och upphöjd. Vid närmare eftersinnande lofvade han dock att uppskjuta besöket hos pastorn fills måndagsmorgonen, emedan det skulle väcka en så faslig uppståndelse i socknen, om det innan söndagen blefve bekant, att en af nattvardsbarnen begått stöld, söm han uttryckte sig. År detta ert sista ord, mäster? frågade Flenrik. Ja, det är milt sista, svarade han; om månligs morgon klockan åtta följas vi åt till prestärden, och sen pastorn då fått veta ditt välörhållande, boppas jag dina läskamrater skola å det nöjet att se hur vål du sitter i stocken ästa söndag. Ynglingen var dödsblek, hans läppar skälfde, ten han bad icke mera; han visste det var: fåingt och hans beslut var dessutom fattadt. Efter det så är, sade han; pså arbetar jag cke i dag, jag behöfver denna dag för at) tänka