Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 1

SKOMAKAR-HENRIK. SANNING OCH DIKT AF AMALIA. På kyrkobyns märk, i S...... församling lefde för några år sedan en. torparfamilj. Der bestod af torparen, hans hustru och tvenne barn. Nästan främlingar inom socknen, emedar de voro från en aflägsen ort, och blott omkring ett år uppehållit sig i densamma, samt fattig: öfver all beskrifning, hade de förvärfvat få bekantskaper; — ty i det fallet kv:na nödens och olyckans barn lefva mycket og-:uerade, om de så vilja. Om mina arma vänner hade man dock aldrig hört något ondt, ej heller syntes det, som de med ord eller handling skulle velat förfördela någon lefvande varelse, Visst sågo hustrun och barnen betryckta och utsvultna ut, men klagade icke, tiggde icke, och besökte endast den närliggande kyrkan. Mannen fullgjorde väl temligen punktligt sina dagsverken till den rike rusthållaren; men lördagsaftonen och hela söndagen sågs han, ofta rusig, vanka fram och åter emellan den närliggande gästgifvaregården och sitt hem. Någon olåt hördes det oaktadt aldrig ifrån det sistnämnda, utan tycktes det åtminstone, som den yttre friden ännu skulle bo inom dess väggar. Men inom andra året af hans vistande på den främmande orten, innan våren öppnat sina blommor, då jordtorfvorna på taket af hans usla boning började gro, och vårvindarne friskt spelade deröfver, blef han död; och hans hustru, förut nästan förstörd af nöd och sorg, följde honom inom få veckor i grafven. Till den tillkallade presten yttrade hon: det hon för egen del var så lefnadsmätt, så trött, så nöjd att dö; men vid tanken på sina barn, dessa armodets söner, irrade hennes skumma blick ännu en gång med ömhet tillbaka in i denna. verld, och för dem drog hon med ångest och saknad den sista sucken.