Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 1

allt inom församlingen likväl, från by till by Ifrån granne till granne i densamma, och uppe hålla sig i hvarje hus omkring ett dygn, och åtnjuta då mat och husrum på hvarje ställe. O du min läsare eller läsarinna! om du un der ditt barndomslif egt ett trefligt och älskad hem och varelser som der omhuldade dig, be klaga då dessa stackars gossar, förty de tillhör: denna Pariaskast, som alla verldsdelar och län. der ega; det vill: siga de äro sorgens och ar. modets barn. En mild vårafton, då solen rosenfärgade der leende naturen, och vinden ringde de nyss utslagna blommorna till aftonbön, sågos de båda bröderna vandra en liten gångstig genom granskogen, som förde ner till byn. Gustaf, som jagade fjärilar och samlade grankottar, ilade sjungande förut. Henrik följde dyster och med nedslagen blick efter; då och då såg han likvä ömt leende efter sin lilla bror, ty han hyste för denne mera en moders ömma och djupa hängifvenhet, än en broders lugna känsla. Sednar2 på aftonen suto de båda gossarne hos nämndemannens i kyrkbyn, der de öfver natten och följande dagen skulle gästa. Spiselvrån var vanligtvis de små vandrarnes plats, och derifrån åsågo de, huru husets barn, under lek och skratt, tumlade sig i den rymliga hvardagsstugan, utan att de vågade deltaga deri, i fall de icke särskildt inbjödos. Invid spisen var deras plats, äfven i qväll. En mängd hugget enris, bestämdt till bränsle, var uppstapladt bakom dem. Riset var vått och tungt, emedan det nyss regnat, och Henrik lutade sig omtänksamt bakom sin bror för att skydda honom för kylan deraf; men Gustaf tyckte, att dropparne sågo så klara och roliga ut, der de hängde i let gröna riset. För hans inbillning voro de må kristallslott, der möjligtvis någon liten prins ler prinsessa tagit sin bostad, och derföre kunle han hvarken taga ögonen eller händerna i4 ;