Aftonbladet – 2 februari 1846, sida 1

De efterlemnade barnen bestodo af tvenr gossar. Den äldsta hette Henrik och var on kring tio år, den andra gossen, Gustaf, var er dast fem år gammal, Om det är sant, att englarne understundor uppenbara sig för barnen, så måste de äfve ibland dem hafva sina älsklingar, för hvilka d äfven under de sorgligaste tilldragelser här P jorden, återspegla en himmel, ett eden, för at trösta dem; så antyder åtminstone deras allti gl:djestrålande öga, deras hänryckta småleenden Men så måste det deremot äfven finnas de som de tidigt, alltför tidigt hafva lemnat. Mi hjelte Henrik var olyckligtvis en af dessa, han dystra ögon och trumpna mine sade tydligt, at den kalla, hårda verkligheten redan gripit in bans inre lif, att hans ålders tröstande och sa: liga visioner långt för detta försvunnit. Tung sint och butter, tycktes han hafva svårt at! kunna tillvinna sig kärlek och välvilja, oaktadt hans eget hjerta var så varmt och godt, som någonsin ett barnahjerta kan vara. Brodren Gustaf deremot, med sitt älskliga ansigte, sit! milda-kärleksfulla: sätt, ingaf lätt deltagande och välvilja: förmodeligen var han ännu icke hemmastadd i denna verld, säkert egde han ännu när som helst tillträde till den himmelska, och till sina bröder i oskuld och renhet derstädes, ty hans lynne var så ovanligt mildt, gladt och lätt, att i hela naturen fanns visst intet så sorgligt och ;obyggligt, att det icke i hans tycke kunde blifva ett föremål för kärlek, lekar och leenden. Som de båda barnen på sin aflägsna födelseort ej egde några slägtingar och inga vänner på den nuvarande, som ville antaga sig dem, beslöts på allmän sockenstämma, att de skulle å gå påssocken tills vidare. Detta tillgår å, att de öfvergifna varelser, hvilka denna parmhertighet bevisas, äro ej olika Jerusalems komakare; de vandra åtminstone ouppHörligt,