Aftonbladet – 31 januari 1846, sida 3

fördrog det, liksom Athens öfrige utmärkte män, så skedde det endast derföre att han måste det. Ty scenens frihet var då hvad pressens frihet är nu, vilkoret för folkfriheten, enligt hvad P. med skäl anmärker. Perikles sjelf, heter det, som kunI de låta srmeer tåga, flottor segla, krig tändas, måste tåla anfall från scenen, emedan ett förbud der, Jemot skulle vara lika vådligt och:impopulärt, som Atryckfribetens inskränkning nu för tiden i de stater, der man länge dervid blifvit vand. Menigheten i Athen ville skratta, liksom nu menigheten i hvarje fri stat. Men vi måste inskränka vår exposition af en I skrift, som gör anspråk på att assimileras med den Jallmänna bildningen, åtminstone der denna hvilar Ipå ett grundlager af ett mindre torftigt mått af I kunskaper. En anmärkning må åtfölja. Då misstankan, att Sokrates älskade ynglingar,, ej är alldeles lös, om lockså denna kärlek kallades Sotadicus, ej SocratiJeus i ett af de till bevis citerade ställena, så syInes den frågan bort något mera vidröras, om också man ej anser att Athens opinion deri skulle funInit något brottsligt. Anmälarens tanke om den Ihemliga orsaken till förföljelsen mot Sokrates må Islutligen angifvas. P. anser domen brottslig och uttryck af partiyra, helst apolliska oraklets svar, Jatt S. var den visaste, bort respekteras, der ApolIlon dyrkades som Gud. Anmälaren har deremot just i det orakelsvaret misstänkt den hemliga grunIden, icke så mycket för fruktan hos Apollons dyrkare, att Sokrates daimonium skulle uttränga Apollons orakel, som vida mer genom det odium Itheologicum, hvilket, enligt hvad hr P. sjelf i sin Grekiska Fornkunskap visat, hade från äldsta tiderna gäst i Grekland mellan å ena sidan dyrkarne af Solguden, hvilkens prestinna en gång måste Ifly till Delos och der föda det ljusgudomliga tvilIlingparet Phoebus och Poebe, d. ä. der uppbygga ett tempel åt denna kult, och å andra sidan Zeusldyrkarne, hvilka hade sitt orakel i Dodona, då JApollonsdyrkarne hade sitt i Delphi(Phocis). Snart Iblef visst inkomsten minskad hos alla Oraklerne, Imen nu redan synes det Dodoneiskas finanser ha stått på klenaste fötterna. Om de få orakelbesökarne nu började vända sig till Delphi, hvilket väl S. gaf ökadt anseende, sedan man vunnit denne opinionsledare genom det byllande omdömet om honom från apolliska orakelgrottan, kunde det ej egga den tidens jesuiter af Zeus-kulten, att ge tankar och passioner åt Athens lättsinniga dämos? — Blott en fråga! Och ännu en förslagsmening, framställd till begrundande af dem, som neka den förra! Voro ej Eleusinska mysterierna Athens statsreligion? (Eleusis låg 2 mil från Athen.) Hr P. som erkänner, att ej poeterna t. ex. Homeriderna få betraktas såsom Canones i Greklands allmänna statsreligion, hvartill de voro alltför opassande och som sådane snarare önskade utom en fullkomlig stat af Piato, synes här hafva kunnat lemna en större uppmärksamhet åt det möjliga inflytandet på Sokrates öde från denna hemligt, men mäktigt ingripande orden. Efter Erechteus hade Eleusiska folket sämmansmält med det Atheniensiska. Här hade en Egyptisk prestmakt sin medelpunkt, hvarifrån den sökte omspinnpa hela Grekland och höll sitt machineri nog dolåt för att kunna bibehålla sin makt. Af Aristophanes Grodor synes man kunna sluta, att ÅA. haft ett närmare trosförhållande till dessa mysterier (v. 457—462) ). Af Diogenes begabberi, då han om en tjuf, Pataikis, som försonat sig genom tvående i svinblod, yttrade: se nu blir ban saligare än Epaminondas (denne hade ej låtit inviga sig), synes man kunna misstänka att dennes vördade lärare Sokrates väl ej lärt fullt orthodoxt om dessa hemligheter, hvari hvarje Atheniensare var förbunden att före sin död låta inviga sig. Platon låter Sokrates hånfullt yttra sig om en Kallikles, som var mycket initierad i Eleus. hemligheterna, men föga i den sunda slutkonsten: ;Lycklige K. som förr blifvit invigd i de stora, än i de små mysterierna,. Ur Sokrates skola var äfven Aristoteles utgången, som anklagades för gudlöshet af Hierophanten i Eleusis och måste fly till Cholkis, försonande sin tids påfvemakt i sitt testamente. Secrskildt rekommenderas P—ds Sokrates åt dem, som funnit historisk blick hos Strauss, då han sökte göra den gissningen gällande, att kristendomens supranaturalistiska beståndsåelar kunnat tillkomma genom entusiastiska lärjungars öfverdrift i kärlek och beundran. I Sokrates voro nästan samma anledningar för lärjungars hänförelser, att blott rationalistiskt betrakta föremålen. Hans lärjungar sågo i bonom en sanningens martyr. Sokrates hade sett i det daimonium, som ledde honom, något öfvermenskligt och obegripligt. Martyrdöden hade djupt tragiska elementer och circumstantier. Den nation, som bevarade Sokratis minne, hade från barndomen hört mythen om gudasöner, om undergörare o. d. Likväl förmådde ej en historta fördunsta till myth, sedan stylus och papper börjat användas. Och de äldste kristne, som skrefvo, voro dock hufvudsakligen Sokrates landsmän, ehuru lefvande ännu, sedan i några sekler historiens välde hunnit stadgas och utvidgas. Härvid torde finnas något att tänka på för dem, som i allt söka blott sanning, vilja blott att det rätt är skall segra, P. har gifvit en och annan vink i detta hänseende. Hos honom är all karrikering borttagen från Sokrates, mer också all idealisering. Der är blott historisk sanning. ) En chor invigda sjunger dansande på ett blomsterrikt fält. Endast för oss skiner solen — vi, som invigde, uppfylla dygdens föreskrifter mot våra medborgare och mot främmande. Man ser häraf, att det ej var kristendomen, som införde begreppen inom hvarje sekt, att blott för henne fanns en salighet, blott hos henne en sann dygd. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Krigshofrätten har den 29 i föfra månaden fällt utslag i underställda målet rörande kronoarbetskarlen Ahlberg. som med knif såret icka hlatt