Aftonbladet – 31 januari 1846, sida 3

a 6 nings aktningsvärda redaktion söker att, mal grå bon grå, inpudra sina prenumeranter och öfrige läsare, Hatare af låga irsinuationer. (Insändt.) LITTERATUR. Sokrates osh hans anklagare. Af Wilh. Fredr. Palmblad. Ups. 1845. Pris 40 sk. bko. Klagan att våra universitetslärare helst hvila på sina lagrar — stundom blott på sin lagerkrans — drabbar ej hr P., hvilken är en af Sverges produktivaste och på samma gång mångsidigaste författare. Den ena månadens bokkatalog har af honom en roman, den andra en öfversättning från klassikernas äldsta skalder, den tredje en lärd afhandling r:rande forntidens borgerliga och privatlif efter egna källstudier, och hvar månad en, stundom flera utförliga och träffande biografier i Sv. Biogr. Lexikon. Stilistisk talang kan ingen läsare förneka honom; många tillerkänna honom mästerskap, och äfven de, som måste sätta fölterna mot honom i åtskilliga opinioner, veta att de ha en litteratör af stora partier emot sig i meningarnes motsatta hemisfer. I närvarande skrift, rörande Sokrates process, är all politik utom synkretsen, och bör således äfven en Red. af motsatt politisk. konfession med författaren ej känna sig förhindrad att fästa på den intressanta skriften all den uppmärksamhet den förtjenar och belönar. Rättvisans fordringar visa sig storartade inför domare såsom dem de döma, när man fisner, att ej ens 2000 år äro tillräckliga för att göra en cause celebre för gammal att revideras. Dödsdomen öfver Sokrates är ännu ett tvisteämne bland vira lärde. Tre meningar råda: den ena, som är den 2llmänna, antager liksom den oskyldige Sokrates dömdes orättvist enligt då gällande lag och rätt; den andra, som fålt en organ i P. W. Forchhammer, en lärd tysk, som sträfvar efter ett odödligt namn, genom någon besynnerlighet, påstår, att aldrig af en rättvisare domstol en rättvisare dom blifvit fälld, än den, hvarigenom revolutionären Sokrates blef dömd skyldig för otro på statsgudarne och såsom : ungdomens förförare (skälen kunna sökas i boken: Die Athener und Sokrates die Gesetzlichen und der Revolutionär, Kiel 1836); den tredje menizgen låter djupsinnigare: den är ock uttalad af filosofernas öfversteprest Hegel och erinrar om domarens mening om Jeppe på berget hos Holberg, sedan begge advokaterne orerat. Bide domrarne och Sokrates ha nemligen rätt, enligt Hegel. Domrarne kunde ej döma annorledes, utan att bryta sin ed och den lag, hvars tolkar de voro. Men Sokrates kunde ej vara, handla och tala annat än som skedde, så vida han ej skulle bryta mot högre makter. Så blir både domrarnes och Sokrates öde tragiskt. Aber nun das individuum ist vernichtet, in der Strafe, nicht das Princip: der Geist des Atheniensisehen Volkes hat sich nicht wiederherstellt aus der Verletzung, ausder Aufbebung desselben. Die unrichtige Form der Individualitet wird abgestreift und auf gewaltsame Weise als Strafe. Das Princip wird spåter zu seiner wahrbaften Gestalt sich erheben, åc. c P. pröfvar med domarens tillbörliga opartiskhet de tre meningarne, jemte några nyanceringar deraf, hvaribland en Rötscher i Berl. Jahrb. 1838 är en särdeles nimbös stylist, vida öfvergående Hegel sjelf i förmågan att ikläda ;tankarnes gudalemmar, — att tala med Tegjär — kringfladdrande mångfärgspetsiga mantar. De gode tyskarne, som vilja gå och gälla för erkekonservativer, gå, se vi, så långt tillbaka i uppvädrande af demagogische Umtrieben, att på sjelfva Sokrates döda mull måste uppsättas en skampile och deruppåskrifvet: Sokrates der Revolutionär. Det synes vara för att förmildra denna skugga, Hegel förrådt sitt högre snille och sin esthetiska djupblick genom att framställa Sophroniskos son såsom en stor menniska, hvilken täger på sig den stora kollisionen. Palmb!ad framställer i enkelt historiskt ljus förbållandet mellan skalden Aristophanes och ilosofen Sokrates, hvilket hos tyskarne omhöles med en mängd esthetiska termer ur Scheling och Schlegel. Han uppdrager en noggrann skillnadslinie emellan partihatets bild af Sokraes (Sokrates karrikatyrbild) samt den historike Sokrates, hvilken likväl också måste delas och blir väl skild i Xenofons och Platons Sosrates-bilder. Orsaken till dessa skiftande porträlter söker P. j ensamt hos porträttörern2, utan: antager med soda grunder, att den porträtterade sjelf kunnat rTbjuda vexlande anletsdrag i sitt långa, offentliga if. Aristophanes karrikerade sin medtäflare Soohoklis vän och komediens fiende, då S. i sina ngre år verkligen var eller ej längesedan varit en ärjuvge hos de sofister, hvilkas farlighet han selan insåg och bekämpade. Att A. gjorde S. till nn tjuf, en Guds förnekare, en läromästare i konten att bedraga o. d. hörde väl till lofligheten i infall mot offentliga fiender i de dagar, fast man j sjelf trodde derpå; liksom politiske motståndare ust ej längesedan kunnat i Sverige behandla hvarindra). Den Xenophontiske Sokrates, en äkta ealist och ganska prosaisk; synes vara medelåldersnannen, sådan derjemte den praktiske och förde ångerfulle Heliasternas ssmvete erkände, att! I OM -—ct —