NR FAM 0005) ALJ MVM MMM EMU MIDMI), 6 och oförrätter. Man anfaller, man slår, man söndersliter hvarandra till ytterlighet; alla ryktbarheter rifvas i stycker, all ära återbringas till intet; det låter som kriket, hvilket ljöd i Jerusalem: Ve öfver eder! Ve öfver eder! ochli slutligen: Ve öfver mig! Sådant är Parisarens4j första nöje hvarje morgon. I dessa samma journalers nedersta afdelning inflickar man, sedan någon tid tillbaka, alla slags romaner och historier, uppfyllda af kärlekens ömmaste och mest rörande vexlingar. Det är ett sällsamt, ett otroligt huller om buller; en svart linea gör tillfyllest att i samma blad skilja politikens vrede och ömma själars svagheter, de deputerades kammare och de stora koketternas boudoir: här åskar man emot folkets förtryckare, något längre ned berättar man er de vackra herrar-s nes och de sköna damernas förtjusande fribeter; i spalterna här oppe försvarar man tronen ceh altaret, i spalterna der nere lärer man er förförelsens och den vekliga trånadens konst.l; Det finns här alltid något för alla tycken och alla å!drar, oberäknadt de stora brotten, när de inträffa i fullständlig förening med mysterier och paradoxer, hvilket är en synnerlig fägnad för denna omätliga stad. Till exempel denna småtäcka och poetiska giftblanderska, som ensamt roat hela detta stora folk mer än alla dess skalder och alla dess artister tillsammans. — Efter denna första vederqvickelse, roar sig Paris med koketteriets och penningens äfventyrliga och offentliga spel. Qvinnorna sysselsätta sig med en intagande utstyrsel, männen med att skaffa sig rikedom. De förra förfoga sig till sina modbandlare, de sednare förfoga sig till börsen. Ett förfärligt och tjusande spel om lyckan och skönheten! Dessa spelares fröjd är stor å ömse sidor: att sätta i omlopp detta underbara bjefs, dessa spet-. sar, dessa band, dessa rika sammetsstycken, eller också veta, att konungarikets hela penningevaluta måste stiga eller falla i anlednmg af ett ord; att komma hem, lastad med blommor, för1 boppningar, nya tyger, en ny hatt, en sjal från Orienten eller också hemkomma, efter att ha vunnit en million, och veta att denna million är till och följer er, darrande, lydig som en slaf, i allo beredd att uppfylla sin herres minsta nycker, visserligen är detta en högtid! Nål väl, männen och qvinnorna i Paris roa sig alla på samma sätt, en hvar i sin sfer: att varal. vackra och utstyrda, är qvinnornas, att vara rika och följaktligen högaktade, är männernas omsorg. Pariser-mannen är en verksam varelse; han anfäktar sig, han snor in sig, han hushållar bort sig, säger en fransk skald. Då ni ser dem från kl. tolf till fem i Kammaren, vid advokatsbänken, på sina stolar i tribunalet, i sitt kabinett, på sitt kontor, skulle ni aldrig kunna tro, att de äro samme män, som ni i går afton hade funnit införlifvade, så lugna och lyckliga, i en lumpen konversation. Sålunda förer detta egna folk ett dubbelt lif, nöjet och arbetet, koketteriet och ärelystnaden, oförutseendet, som bortkastar sina penningar och sin tid åt slumpen, cch klokheten, som förutser de oblida dagarne. Om man nu sade er åt hvilken yrsel, åt hvilka orgier den stora Parisiska staden tid efter annan lemnar sig till pris, skulle ni knappt tro det; med ett ord, orgierna äro inrättade för folket, som eljest roar sig föga. Låt likväl vintrens privilegierade aftnar komma; afbida Påskhögtidens förlopp, vänta tills Majmånaden slagit ut sina hvita blommor, vänta tills den Parisiska villan förlorat sin ljufva hvila, sina svalkande skuggor, sina klara vatten, vänta tills verldens lycklige må hafva återvändt från sin Italienska resa tvärsigerom det pittoreska Schweiz; låt Decembermånaden och dess saturnalier komma; öfverallt skall då bli högtid, öfverallt bal, öfverallt yrsel och glädje; ni skall icke mer känna igen den verksamma staden, ni skall endast hafva den förälskade under ögonert. Man kan icke tro att så är, men jag, som talar med er, jag har sjelf sett det. Det var karnevals-måndagen, dagen före den sista af dessa dårskapens dagar; kölden var sträng, himlen var blå och klar, stjernorna dansade på fästet och jag såg mer än en försvinna ur den magiska ringen lik en dansös, som trampat sig på foten; det var nära midnatt; hela staden sof ännu eller snarare låtsade sofva; hon väntade i tysthet midnattens klockslag, spöktimman. Midnatten, som i Tysklands gamla slott framkallar så många irrande själar, är för Pariser-staden dårskapens och yrselns timma, är stunden, är signalen, hvilken lycka! plötsligt illumineras skuggorna; bullret aflöser tystnaden; ur alla dessa orörliga hus rymma, under skrattsallvor, icke män, icke qvinnor, utan namnlösa väseriden, betäckte med glitter och lJjungande ansigten. Hvart gå de på detta sätt i sina Arlekinsoch Pajszzo-drägter? hvart gå de, somliga klädda som herdinnor, andra öfverhöljde med trasor? Följom dem samtelige i spåren. De begifva sig till operan, till den stora allmänna högtiden. Denna börjar på sjelfva gatan, för att icke försumma sig före inträdet i dansens pandemonium. Promenera med långsamma och nyfikna steg i operans gallerier och ni skall der få se alla dessa masker komma, en och en. Hvad de äro lugna och allvarsamma! huru de marchera med korslagda händer! skulle man ej kunna anse dem för rättskaffens menniskor, oe oo 2 Illa ff ana na? TT rmallaortid han