en del förbrända och förkolnade, och — märkvärdiga skickelse — likväl ännu så bibehållna, att spåren efter våld, skåror i halsen och krossningar af hufvudskålarne, på kroppärne läto med säkerhet igenkänna sig, och förbundna med de betydliga blodsår, hvilka syntes i kammaren, i sängar och på möbler, läto sakkunniges utslag falla så, att de döda före förbränningen erhållit djupa och dödliga sår. Sålunda skulle då här ligga misstankan för ett gräsligt brott. En husfader skulle afskurit halsen på sin hustru och 5 barn, krossat deras hjessor, lemnat de på detta sättet stympade kropparne till rof för lågorna och derpå sjelf sårat sig för att dölja sin förbrytelse och påbörda den en annan. I sanning knappt troligt, och genom H:s personlighet, sammanbundet med nyss förmodade omständigheter, blott alltför sannolikt. H., hvilken på sista tiden dref ljusstöperi (handel med talg och fetvaror), står, ehuruväl intet brott kan läggas honom till last, icke i bästa rykte. Ifrån ungdomen lättsinnig, lefde han i dåliga förmögenhetsvilkor, och varp sedan lång tid tillbaka missnöjd med sin lott. Derjelnte var han en öfyerspänd menniska och hade, som det förljudes, i synnerhet tycke för Eugene Sues nyaste romaner: Parisermysterierna och Den eviga juden, samt skall med nöje hafva läst helt korta, i den sednare romanen innehållna, skräckscener. Möjligt är, att lerigenom hans inbillning blifvit mera uppeggad och drifvit honom till denna gräsliga handling. Någon speciell grund, som eljest skulle förledt horom dertill, är åtminstone ej bekant. H. har blifvit öfverlemnad till kriminålrättens undersökning. Han befinner sig likväl i ett tillstånd, som ej medsifver en utförlig ransakning med honom. Det na af sticken i bröstet har nemligen inträngt så ljupt och medfört så betänkliga följder för hans roppstillstånd, att man ej kan bestämma om H. kall komma derifrån med lifvet.