sitt sigill förde denne öfvermodige prelat sin egen bild med krona på hufvudet, spiran i högra och riksäpplet i den venstra handen. — Ännu under frihetstiden ansåg svenska presterskapet sig tillständigt att rätt grundligt lexa upp sin konung för hans förhållande till fröken Taube. Men derefter lemnades dylika förhållanden i sitt värde. Vid sista riksdagen lexade svenska presterskapet endast upp sina medstånd. Med den andeliga högfärden är den litterära temligen nära beslägtad. Ty, upprigtigt taladt, vi litteratörer kunna, då det faller oss in, vara icke litet högfärdiga. När våra vittra vänner, i sina recensioner öfver våra arbeten, i de amplaste ordalag erkänna vidden af vårt snille, omätligheten af våra förtjenster om svenska litteraturen, så prisa vi, i våra recensioner öfver deras arbeten, lika utförligt, som blomstrande, omätligheten af deras snille, vidden af deras förtjenster om svenska litteraturen. Sålunda klifva vi, den ene på den andres axlar, upp till en svindlande höjd af dagblads-odödlighet; vi sitta der, för att låna en stor skalds uttryck, som konungar,, men som konungar utan throner och söka, bäst vi kunna, att bibehålla vår position. Det heter visserligen, att konungar äro öfver all rang, men här uppstå imedlertid icke så sällsynta rangstrider. I detta intellektuella öfverhus händer det någon gång, att man, liksom i Nordamerikanska kongressen, råkar i dufvert på hvarandra. Man manar dock icke ut hvarändra; man duellerar icke på pistol, utan mar fattar pennan och skrifver helt simpelt ovett om hvärannan, Två dylika krigförande makter bemöta hvarandra, om de når