svågrar. Vid sådana giftermål finnas vanligen tvenne mäklare; den ena heter nöd och den andra fåfänga. Nöden skryter af sitt stamslott (det der uppe i luften, som läsaren torde erinra sig), och ofta nog blir också detta fruns enkesäte. Fåfängan tänker, smickrad, på en förbindelse med nöden: en familj, som redan florerade under Faraonerna i Egypten. Imedlertid, och detta inträffar icke sällan, sammansmälta sålunda adelshögfärd och. borgarhögfärd i ett förtjusande helt. Denna nya bild står med ena foten i det förflutna, med den andra i det närvarande; med den ena stödjer den sig på en ättehög, med den andra på en hög guano; i sina armar omfattar den en hel verldshvällning, industriens slutliga förbrödring och jemlikhet med bragden, ridderskapets med pble tiers Etatp. Prester nämnas, lika allmänt, andelige. Vi skulle således kunna utbyta det för örat mera fremmande ordet: prest-högfärd emot det oftare förekommande: andelig högfärd. På sådan, äfven tagen i dess trångaste bemärkelse, såsom blott och bart presterlig, sakna vi ingalunda exempel, särdeles från de tider, då kräklan och mitran berättigade till plats närmast thronen, till anspråk att förfoga öfver den. Den beryktade Jöns Bengtsson skref sig sjelf: Wi Jenis ), med Guds nåde, AroheBiskop i Upsala och Sveriges Furste, och på thenne tid Höfvidsman och Riksens Föreståndare i Sverigen. ) Hr erkebiskopen tycktes redan på sin tid hafva funnit, att det ärliga, svenska Jöns var ett nanin, som icke prydde sin man.