Aftonbladet – 30 januari 1846, sida 1

mur,han uppdrar emellan sig. och den öfrig verlden, blickar stolt och föraktande ned P de varelser han ser under sig krälande i. stor tet, förminskade till dvergar genom afståndet 2:0 den högfärd, som tycker om att bo lågt som sätter värde på en god portion popularitet som vill beundras derföre, att den icke är olik andra; som vill hissas, handkyssas och behurras Isöleringshögfärden har öfverhufvud sett sina skönaste dagar. Men, som minnen deraf qvarstå ännu några besynnerliga plägseder. Sådane äro ridderskapets och adelns af grundlag helgade anspråk att, vid riksdags öppnande, följa konungen till och från rikssalen, medan kamraterna, de öfriga ståndep, icke ha andra ledstjernor, än deras respektive talmän. Vidare: de i en mängd kyrkor befintlige, så kallade kurar, ett slags i sjelfva templet uppreste stånd, som måtte hafva för afsigt att ännu inför vår Herre bevisa ståndsskillnaden, oeh i hvilka de bättre och adlige syndarne med en viss medömkan se ner på de sämre ofrälse). Ytterligare: adelsmannens i privilegier betingade rätt, att, derest han dömes mista lifvet genom halshuggning, denna ceremoni må med svärd förrättas, till skillnad från andre personer, de der : också blifvit om en hals, men å hvilka den plebejska bilan blir applicerad, såsom -ett säkrare och för ändamålet handterligare instrument, än det stolta, ridder) Att de finnas, söm ära adelsmannen ännu på den g. k. skampallen, torde följande anekdot kunna upplysa. En frilierre, namnet kan här göra detsamma, . hade i de stränga tider, då lägersmål var belagdt med straffet af uppenbar kyrkoplikt, kommit att begå en dylik fökseelse, -hvarföre han lagfördes och dömdes. Då presten, vidden uppenbara kyrkoplikten skulle upptaga den felande i församlingens gemenskap, började han: pHögvälborne herr baron och syndare! De fyra första orden utom, det femte i enlighet medformulärofs