deraf att F. eller hans anhöriga innehade uret; de lemnade det först till en urmakare för att få det renoveradt, så tillen boettmakare, som förfärdigade boetten, och slutligen, för att få nytt glas isatt, lemnade F., såsom ofvan är sågdt, uret åt den urmakare, som gjorde upptäckten att det val stulet. Men herr polismästaren, ifrig att erhålla ljus i saken, framställde med hetta några frågor, bland hvilka äfven den, på hvad sätt F:s mor och systrar fått urverket om händer. F. blef vid det hårda tilltalet förvirrad och kunde icke svara — och polismästaren, utan att vidtaga någon åtgärd till utrönande af sanningen af F:s uppgifter, befallde: för ut karlen, sätt honom i häkte så länge! hörarnes förundran och bestörtning var icke mindre än föremålets för detta stränga förfarande. F. affördes i häkte och fick der tillbringa det öfriga af dagen och den påföljande natten. Dagen derpä inställde sig F:s mor, hustru och systrar i polisen, och F. blef äfven införd. Förhöret var denna gång hemligt, och vi veta ej hvad dervid föreföll. Men F. blef åter ställd på fri fot. På en förut för stöld misstänkt och höktad yngling, lärlingen Erik Wilhelm Eriksson, har nu misstankan fallit, att han är den, som i Upsala tillgripit det omförmälda uret. Han är förut tilltalad för det han funnits innehafva ett annat, vid samma tid och i samma stad stulet ur, men hvilket han föregifvit sig hafva hittat uti en sandgrop derstädes. Personer hafva i poliskammaren intygat att Eriksson innehaft det nu sednast ifrågakomna uret, och att han, under uppzift det han erhållit uret af sin far för att bjelpa sig med, velat belåna detsamma. Härtill nekar dock Eriksson med mycken bestämdhet. a it RR CR ÖJ Ån Kn