(Insändt.) I en tid då Regeringen visar sig hafva all möds ospard att med faderlig omtänksamhet sörja föl hindrandet af nöden i de af missvext hårdt hem: sikta orter i medlersta delen af vårt kära fädernesland; då den ena individen snart sagdt täfla med den andra att offra på frikostighetens altare och äfven det fattiga Norrland eger den glada tillfredsställelsen att i någon mån kunna understödja detta ädla mål; då till och med utländningen hyser deltagande för nöden i vårt land; i en tid,säger jag, då, med ett ord, allmänna rösten så djupt vittnar om en sann uppfattning af ordet: gifver och eder skall varda gifvet, är det mer än nedslående. att veta det personer finnas, till och med bland andeliga ståndet, så samvetslöse och obildade, att de, för undvikandet af det mest obetydliga besvär, icke ens velat emoltaga de medel, som en allmoge välvilligt iklädt sig att för ifrågavarande ändamål lemna. Så har t. ex. den bändelse härstädes inträffat, att, då detta ärende i sistl. December månad föredrogs i allmän sockenstämma, och förslag gjordes derom att det då beviljade understödet af 4 sk. banko per mantalsskrifven person, skulle af presterskapet uppbäras vid de i nästa månad skeende husförhören, adjunkten S—, hvilken för tillfället fungerade såsom sockenstänmmoordförande, bestämdt motsatte sig detta projekt, under förklarande, att presterskapet nog hade annat att göra. Nu är likväl att märka, det preterskapet i allt fall vid de årliga husförhören uppdära afgifter, under namn af -Påskmål, Vinppenninar m. m., som erläggas per mantalsskrifven peron, och den föreslagna uppbörden af undsättningsnedlen hade följaktligen icke medfört annat bevär än uppdragandet af en ytterligare kolumn i ängderne. Må man derföre med skäl fråga: bär letta förfarande stämpeln af den högre bildning, varpå man borde ega rätt att göra anspråk hos ien andelige mannen? B— i W—botten, Januari 346.