Aftonbladet – 29 januari 1846, sida 1

let, och glöm icke att medtaga några sappörer, med tåg och verktyg. Efter en fjerdedels timma var detzchementet på vägen, Sedan Victor med sin trupp marscherat två timmar, böjde de omkring en kulle, och nu sågo de det strandade skeppet. Det låg några böss-skott ifrån land och hade förlorat alla masterna; det var: ett splittradt vrak. Från flera sidor såg man från höjderna roflystna beduiner, hvilkas hvita mantlar fladdrade för vinden, framspringa mot stranden. Det var hög tid. Victor skyndade med sitt manskap till stället. Skeppet kastades hit och dit af vågorna, fruktansvärdt knakande i hvarje fogning, Den lilla besättningen hade, utan att berga något, räddat sina lif på stranden. Simmande hade matroserna kommit i land; likväl såg man några lik ligga der. En svärm beduiner jagade längs kusten; de tycktes vänta att de upprepade störtsjöarne skulle alldeles krossa vraket, och voro beredda, att då falla öfver den till pris gifna laddningen. Dessa halfvildar kastade mörka blickar på Victor, då han befallde dem att genast lemna stranden, och då de sågo att han utställde poster,som hindrade deras nalkande. Åren j alla i land, eller är ännu någon om bord ?, frågade Victor en man af besättningen. Kaptenen och tre man hafva drunknat, sex hafva uppnått stranden; ingen är mer på skeppet, än en gammal sjuk jude och hans dotter, som icke ville lemna honom, och hvilka begge drunkna, svarade den tillfrågade, som tillkännagaf sig såsom styrman. på fartyget. Huru heter skeppet? frågade Victor, frukjansvärdt anande.