Aftonbladet – 29 januari 1846, sida 1

med darrande stämma, imnade de begifva sig? Till Marocko, Tandscher eller Tetuan, son jag tror) svarade den gamla. Troligen stå något derom i brefvet, som jag skulle lemna er.) VEtt -bref? — Gif hit! ropade Victor häftigt i det han uppsprang. Med darrande hand öppnade han brefvet Det var på italienska språket, af Ismaels hand men återgaf skenbarligt Rebeckas uttryck. Del lydde: Dyre, evigt älskade! O, kunde jag tryck: den tagg, hvarmed jag sårar dig, i mitt eget bröst — och förgås! Skall du vredgas,förbanna mitt minne, för det jag flyr — flyr frår dig, som fyller hela mitt arma hjerta? Men. o Gud!:kunde jag stadna? Skulle jag slita dig från de lysande krigarnes leder, utträaga dig från kretsen af Vesterlandets sköna fruntimmer? Hvad skulle öknens enkla dotter i de glänsande salarna? Hennes fot är icke van at! vandra på mattor; hennes hand har blifvit hård af betslet, hvari hon ledt åsnorna. — Nej, nej! Jag kan ej sänka dig till mig; äfven förmår jag ej höja mig till dig. — Hvad kan jag mer begära, än hvad jag redan äger? Har jag icke din bild i mitt bjerta och minnet af de oförgälliga stunderna vid Hamiss strand? Behötver jag mer? — — Då du läser dessa rader, äro vi redan med sardiniska skeppet Salvatore på vida hafvet. — Vi-segla till Mogador. — Tåok kärleksfullt på det arma öknens barn, men sök oss icke; det vore förgäfves. — Så snart vi stiga i land, skynda, vi att sluta oss till en karavan, som går till Sahara. Snart äro vi sedan öfver Tensift i Tuariks oaser, Gud