Aftonbladet – 27 januari 1846, sida 2

et JA sk. banko. DEN NYA OPPOSITIONEN OCH DESS FÖRHOPPNINGAR. Uti Aftonbladet för sistlidne fredag fram-Iställdes några, såsom vi tro, icke betydelselösa omständigheter inom pressen under de sista veckorna, hvilka utvisa ett ganska märkbart politiskt närmande emellan Postoch InrikesTidningen och Dagen, eller de båda publicisti-Iska klöfverbladen, herrar Wallmark, Hellberg :loch den s. k. adjutanten å ena, samt herrar I Lindeberg, Crusenstolpe och Sandström å den I landra sidan. Uti samma artikel yttrades, att ; 1 Vv EF 1 2 en så oväntad och bzarr koalition, i förening med den högstämda och afgörande ton som i ncttidningan nn cednast hlifvit uppstämd emot klå liberala ideernas och reformernas sak, svår:Iligen kunde tänkas, serdeles ifrån det sistnämn-Ida hållet, utan att den närdes af några förII hoppningar för framgång åt det reaktionära partiets önskan, och huruvida en sådan förmodan eger någon grund, är en för bela allmänheten tillräckligt intressant fråga, för att förItjena en närmare undersöknivg. I I denna punkt tro vi likväl att man icke får skära Posttidningen och Dagen öfver en kam Ihvad motiverna angar. För det! egentligen reaktionära och byråkraliska partiet, hvars anda varit stadd på ett slags själavandring, först ur den gamle Granskaren och Argus den fjerde in i cBikupan,, sedan. från. Bikupan till Morgonen, och slutligen funnit sitt sednaste jordiska omhölje i: Posttidningen, är nemligen ändamålet för närvarande tillräckligt vunnet, om det blott kan förmå regeringen alt icke taga en bestämd riktning till förmån för den samfällda valprincipen vid representations-komitens tillsättande; och att den i detta bänseende räknar på ett ryggstöd inom en konservativ afdelning inom sjelfva konseljen, nog starkt för att kunna verka på konungen derhän, att komitens val blir färglöst och resultatlöst, kan knappast betviflas, då man erinrar sig, att herr kanslirådet Wallmark af gammalt eger flera förtroliga bekantskaper ibland de högre embetsmännen, att herr Hellberg är ordinarie tjensteman inom ett af sjelfva regeringsdepattementerna, nemligen, om vi ej irra oss, ecklesiastikdepartementet, samt att adjutanten är — adjutant, och att alla dessa personer således mätte hafva hört, huru det låter hos en och annan. Antager man åter, att en sådan förhoppning existerar — i hvad mån den är grundad eller falsk, kommer snart alt visa sig — så finner man deri en ganska tydlig förklaringsgrund till den häftiga ifver, som uppenbarade sig hos Posttidningen, när Aftonbladet började tala om behofvet af politisk enhet inom konseljen, ty ngenting kunde ru för de reaktionäre vara förrgligare, än en sådan enhet, då man i alla fall r öfvertygad, att en kompakt sammansättning det gamla systemets anda i alla fall snämera ör till det omöjliga. Svårare blir det visserligen att förklara hvad ndamål Dagens redaktion kan hafva med att notarbe!a yrkandet på en sådan enhet och med let ådagalagda närmandet till Posttidningen. Itt regeringen i ett konstitutionelt 52mhälle ör följa ett visst system, och de rådgifvare, Om icke finna sig vid de åsigter som tillhöra etta system, heldre böra frånträda sina platser N qvarsitta såsom antingen blotta ziffror eller ;yr att återhålla utvecklingen af samhillet uti a bestämd rigtning, har imedlertid förut äfen.af de personer, som skrifva i Dagen, varit kändt såsom en så afgjord politisk sanning, t man svårligen kan antaga, att de frångått ensamma och: kastat sig öfver på andra sidan, tan alt något ändamål derför måste finnas. Vi anse derföre. nög att för ögooblicket er-ra, med hänvisande till Dagens egna artiklar, t sjelfva factum: instämmandet med Posttidngen i denna punkt, existerar, och öfverlemåt framtiden, som ypplyser så mycket anty att äfven i denna punkt uppenbara de