Aftonbladet – 26 januari 1846, sida 1

cke mig, svarade Abd-el-Kader med köld. ,Yänd dig till. honom och icke till-mig. Hon är icke fallb — sade den sistnämnde nred: hån. ayJag vill betala dig dubbelt mer, än den skönaste slåfvinna är värdl ropade Ismael, sträckaude händerna bedjande mot Mohamed. Förgälvesl svarade denne med bitter ton och dystert leende. Har skymfaren af min ära undgått min hämd, skall åtminstone hans biträdarinna få plikta derför. Jag kan icke tron, sade Victor, som hittills stått mållös, att du, arabernas furste, skulle straffa, för min förseelse, en arm flicka, som sf kärlek till mig kastat sig i faran. Jag skall aldrig tillåta det — och vill uppbjuda allt för att hindra det. Denne man, — ban visade på Ismael — vär fransysk undersåte, följaktligen tillhör ock hans dotter vårt land. Nei, inföll Abd-el-Kader lugnt. Hon har sett dagsljuset i det land, som lyder under mig — och jag allena har att förfoga öfver henne. Såsom fransyska kan du ej återfordra henne. Hvilka band förena dig och henne? -Är hon din hustru? Nej!,: ropade Victor, och en tanke, snabb som blixten, genomfor hans själ. Hon är icke I min hustru, Men — hon skall blifva det. Hon lär min trolofvade, min brud!) Lögn — lögn!, skrek Mohamed. pDitt föregifvande är löjligt! — Du en kriIsten — och hon en judinnan, sade Abd-elKader föraktligt. — Desse otrogne, sade han till de närvarande araberna, äro, som j sen, li stånd till hvarje trolöshet. THållen er ifrån dem, ty de hafva, såsom den vise säger, honung på tungan och huggormsgilt i hjertat. ,Huru vågar du att anklaga en fransysk ofI ficer för trolöshet och att icke uppfylla hvad han lofvar? ropade Victor förifrad. Aren j ,! samtlige så okunnige, att ni icke veten att