Aftonbladet – 24 januari 1846, sida 3

till och med välviljande och ingifvande förtroende. Ewmiren satt med underslagna ben och höll spetsen af de små, välformade fötterna i de fina händerna. Hars klädsel var utomordentligt enkel. Han bar en fin linneskjorta, broderad med silke, deröfver en haik och en burnus af hvitt och änvu öfver dessa en burnus af svart ylletyg. Den enda prydnad, som utmärkte hans klädsel, voro några sidentofsar. Guld eller silfverbroderier såg man icke. I gördeln förde han inga vapen, och öfver det korta håret bar ban en liten röd mössa, öfver hvilken kragen af haiken var uppdragen. Jemte emiren stodo en gammal negerslaf, som tjenat honom från barndomen, och Ben Abut, hans förra lärare och nu skattmästare. Två eller tre steg från soffan hade Abubekr ben Hariri fått plats; han kastade en vredgad blick på Mohamed ben Zigri, :hvilken denne på samma sätt besvarade. Som det tycktes hade Abubekr talat med häftig rörelse, ty så snart den andre framträdde, ropade han: l Der är lögnaren — spott på hans skägg som påstår att ha:s haramy är fransman. Af hvilken stam är du? och hvarföre håller man dig fången? frågade emiren, rigtande sitt dunkla, melankoliska öga på Victor. Jag är fransysk officer och denne many visande på ben Zigri, har förrädiskt låtit bortföra mig af sina tjenare, för det att jag utan tillstånd inträdt i trädgården, som omgifver hans hus i Algier, svarade Victor på bruten arabiska. Förvåningen var allmän, som uttryckte sig på de omgzifvandes ansigten; i synnerhet syntes Abubekr öfverraskad. Kan en hök förvandla sig till en dufva? ropade han i synbar bestörtning. Allat! Ailitl det är en otrogen, ljöd det rundtombring. ilvarföre öppnade du ej din mun förr?, frå