Aftonbladet – 23 januari 1846, sida 2

O, Allah! Allahlb skreko åhörarne och syntes så hänförda af berättelsen, att de ej märkte, att ett ungt, brunt sto, som slitit sig löst, inträngt i tältet. Så snart -kuskussu var färdig, berättade den förre vidare, började måltiden; men hvad är mat, utan dryck? Mustafa ben Zaka hade äfven besörjt derom. Han lät införa läderflaskor, fyllda med det bästa vin och — evigt straff för öfverträdarne af profetens bud! — brudparet, kaiden, marabuterne, alla drucko deraf. Jag tänker,, sade Hassan, att de måtte druckit mycket — då det kom på ett ut, sedan de en gång beslutat att öfverträda lagen. Du har rätt, herre, och bekräftar den lärde Perserns ord: Visdom bor icke endast under de grå håren! sade berättaren, bugande. De drucko ansenligt. Men nu tröttnade Allahs låogmodighet, och i rättvis vrede slungade han sin förbannelse öfver de nyförmälda, kaiden, marabuterna och folket. De betydligaste personerne vid festen, äfvensom de dansande och musikanterne, blefvo förvandlade tillsten. Dessa äro de figurer, som i pyramidform betäcka dalen. Den största deribland skall vara marabuten, som vigt paret. Allah Kerim! Gud är barmbertig! ropade araberna. : Folket flyktade förskräckt, men Allahs vrede hann det på vägen. De blefvo samtliga förbytta till sten och bilda de taggiga klippor, som sträcka sig utöfver Wad el Meskhutins bädd. De kokande kittlarne blefvo af Allah dömde att sjuda i all evighet.