Aftonbladet – 23 januari 1846, sida 2

Der ser ni den kristne trollkarlens afund! Jag spottar i hans skägg. Jag vill orena hans fäders graf! ropade Omar, förtörnad. Hvad vill ni säga dermed; det gifves ock onda moslemin! ropade sagoberättaren, som förtrytsam härunder tegat och ogerna sett, att en profan fuskat i hans handtverk. Hören då historien om de förbannade källorna. En gång lefde i den trakten,, berättade han, en rik arab, som fattat en straffbar böjelse till sin syster och icke kunde vinna sitt mål, utan att lagligen taga henne till bustru. Allah! ett spjut genom nidingens hjertal ropade åhörarne. . Hören vidare! Länge satte kaiden och marabuten sig emot hans gudlösa företag, — men hvad tillåter sig ej den rike och hvad uträttar ej hans guld? Giftermålet blef afslutadt och samtliga begåfvo sig till de nygiltas tält, för att deltaga i bröllopsmåltiden. Äfven folket strömmade dit, ty den rike — han hette Mustafa ben Zaka, ben Arabi, ben Suleiman, hen Kaka — bade låtit koka kuskussu af hundrade skäppor mais och af sex och sjuttio dertill särskildt gödda hamlar., . Är det möjligt? Pris vare den gifmilde — fastän han annars var en satans som) afbrö I Hassan berättaren. I Cymbaler och pipor ljödo, fortfor denne och från kittlarne uppsteg en kostlig lukt — och bajaderer dansade så vällustigt, att, OM Omar, Ali och Abubeker — pris vare dem! — Isamt de fyratusen Profeter, bivistat festen Ifråga kunnat uppstå, huruvida alla utgått lik: heliga från tältet, som de dit inkommit.