Aftonbladet – 23 januari 1846, sida 1

tade dem här. Dalen, der de befunno sig, var mera lång än bred, och på sidorna begränsad af skrofliga, splittrade klippväggar, hvilkas remnor och klyftor höljdes af en rik vegetation. Dalens botten var i alla riktningar betäkt af en mängd sällsamma, längre och kortare från hvarandra stående klippkolonner af pyramidalisk form. Storleken af dessa stenkägglor var olika, från fyra till tjugo: fot, och färgen varierade från dunkel askgrå till bländande snöhvit. Många af dessa stenpyramider utkastade genom en öppning i spetsen deraf, flera fot högt i luften, ett kokhett, qvalmigt mineralvatten, men på många hade utloppet blifvit tilltäppt af kalkgrus, så att vattnet måst bryta sig väg vid kägglornes fot. Anblicken af dessa sällsamma stenfigurer, från hvilka rykande ångpelare stego emot himlen, var så: spöklik och syntes så öfvernaturlig, att Ismael och -hans dotter flera ögonblick: stadnade vid ingången af dalen, för att betrakta denna öfverraskande scen. Redan i romarnes tid var denna märkvärdiga Atlasdal talrikt besökt och af dessa verldens herrar värderad för sina varma bad. Våra vandrare upp täckte äfven ruiner, som genom sina målande former ännu mer förskönade denna underbara dal. En romersk vattenledning gick ifrån höjden af en utaf dessa besynnerliga stenkolonner, hvars öppning nu var tillstoppad, men fordom försett en mängd badbasiner med hett vatten. Äfven såg man flera grafstenar, på hvilka ännu endast synligt: Sacrum diis manibus, eller Pomponius clarus vir, visade, att äfven i den tiden, liksom i vår, icke alla badgästerna återvändt botade från helsokällorna. Det underbaraste: skådespelet väntade de resande vid slutet af dalen. Det var ett ångande, hörseln bedöfvande, vattenfall. Det rykande vattnet störtade från en klippa, och kunde bäst förliknas vid gletscherna i Schweiz eller Tyrolen. Det hade färgen af nyss fallen snö, endast här och