Aftonbladet – 22 januari 1846, sida 3

Tlyriska dramat: äfven dessa mellanteinter, som utgöra mildrande öfvergångar mellan det skarÅ pa ljuset och de mörka skuggorna, kunna enI dast af den sannt artistiska förmågan åskådligrlgöras, så vidt de skola harmoniskt ansluta sig tltill de öfriga elementerna och derigenom bringa enhet och symmetri i det hela. Sådana karakterer äro Susanna, Zerlina, Anna (Friskytten), Blonde (Enleveringen) m. fl.: deras språk lär känslans, men ej lidelsens, deras väsende Tlifvas af en glädje, som aldrig urartar till bacI chantisk yra, och det hela fängslar oemotståndligt genom den grazie, som är oskiljaktig från I den äkta naiveteten. Sålunda är Annas friska llefnadslust tillräcklig att sprida ljus öfver bela Iden dystra tafla, som Weber framställt för oss; Tsålunda bidrager ock Zerlina (i Don Juan) till Jjatt mildra det olycksbådande moln, hvars annalkande redan förkunnas af de första ackorIderna i ouvertyren. — Den finare konstbildning, den takt och smak, som dessa roller erfordra hos de framställande, äro egenskaper, desto högre att värdera, ju mera sällan de föIrefinnas, och länge torde svenska scenen få vänta innan åter en Henriette Widerberg uppstår för att fylla detta svåra fack, Imedlertid ega vi likväl bland vår scens yngre konstnärinnor en talang, som, om den ock ännu ej fyller, dock ganska förtjenstfullt förser nämnde fack: fru Julia Liedberg har genom sitt utförande af sina flesta dithörande partier visat sig ega en liflig och spirituell uppfattning såväl i musikaliskt som dramatiskt hänseende, och berättigar till att vänta ännu mera i en framtid. En ej ovanligt stark, men behaglig och fyllig altröst gör fru Liedbergs föredrag intressant äfven från denna sida, och för öfrigt kan man om henne säga, att sång och spel ömsesidigt höja hvarandra, hvilket vittnar om ett sinne för det harmoniskt sköna, som isynnerhet i de klassiska operorna är henne af stor nytta. Något mindre väl lyckas fru Liedberg i karakterer af skarpare framträdande konturer, äfvensom ej alltid i den nyare franska operetten, der hon stundom icke eger nog energi. Detta kan dock till en del ursäktas derigenom, att karaktererna i dessa pjeser ej sällan sakna konseqvent hållning, någongång ock genom sin i det karrikerade stötande öfverdrift förirra sig alltför långt inpå prosans område. Fru Liedberg hade denna afton till entrenummer valt donna Elviras aria (ur Don Juan) i Esdur, för tillfället transponerad i Des. Denna aria är serdeles lämplig såsom konsertnummer: recitativet, ehuru i högsta grad dramatiskt, bibehåller just genom denna uttryckets kraft, klarhet och tydlighet äfven i konsertsalen sin betydelse, och den utomordentligt konstföreträdesvis för detta ställe. Fru Liedberg, fastän något besvärad af rädsla i detta nummer, såsom det ville synas, sjöng recitativet med sanning och värma, samt allegrot likaså, ehuru ref. här gerna hade bört uthållande toner i stället för de något för ofta anbringande dubbelslagen. Man skulle ock kunna anmärka, att blåsinstrumenterna i detta nummer voro något för högljudde: de intressanta imitationerna i dessa stämmor böra ej undertrycka, utan fastmera höja sången. — Utom denna aria sjöng fru 1. ännu ett solonummer, bestående af 2:ne smärre sånger: Vid slutet af sommaren, af Josephson och Nyårsdagen 4858, af Geijer. Båda voro väl valde, så väl i anseende till deras musikaliska halt, som till deras lämplighet för sångerskans röst och föredrag; i den enkla hjertliga sången af Geijer gjorde i synnerhet de vackra djupa alttonerna en serdeles god effekt. — Ibland ensemblerna nämna vi främst den stora sextetten ur Don Juan, som gafs af m:llrne Fr. och H. Berwald, fru Liedberg, hrr Strandberg, Walin och Liedberg med god ensemble och nyansering. — Den Rossiniska terzeiten (ur Comte Ory) synes ej hafva tillkommit i någon serdeles lycklig moment, och om än Maestrons säkra beräkningar på vokaleffekter äfven här slogo in, bar han dock alltför knapphändigt affärdat det öfriga arbetet, serdeles ackompagnementet. M:lle Julia Berwald, fru Liedberg och herr Strandberg hade inöfvat pjesen med sorgtällighet. Såsom ett slags desert gåfvos 5:ne små duetter och ett terzettico af Gabussi-italienska konditoriarbeten, som ej tycktes hafva kostat sin fabrikant mycket omak. Den medlersta af dem Le Zingare,, duettino, tycktes anslå mest, och tog sig ock med sin raska rytm och det jemna utförandet ej så illa ut. Fru Liedberg biträddes vid dessa stycken af fru Gelhaar och m:ll Fundin. — Den bekanta tenorarian med obligat-violin, ur Ryno, hörde man, såsom vi tro, för första gången af hr Strandberg. Uttrycket af det ljufva svärmeri, hvilket ligger i denna sång, likasom i så många tondikter af den alltför tidigt bortgångne Brendler, träffades ej serdeles lyckligt af br Strandberg, hvarigenom arian denna gång ej frambringade alldeles samma verkan som eljest. Det obligata violinpartiet utfördes af hr Liedberg, och då han, som egentligen icke är solist, förmodeligen blott för tillfället uppträdde såsom sådan, vilja vi ej närmare nagelfara exekutionen af detta ingalunda lätta parti: — Herr Sacks behagliga och vårdade violoncellspel framkallade äfven nu enhälligt och välförtjent bifall, hvilket vi ej tro skulle minskas, om han ville utbyta den nog ofta anlitade s. k. Kummerska notturnon mot KI L . mm ALL — åä arv RN rikt arbetade allegrosatsen egnar sig måhända TT mv Sn MA n -— Sf ART Uaznrsc—ocömmÅsme ss o