—AOskräckt. Hvad bar jag att göra med er Haramy? Han är er kabiet och ni hans kabat och kunnen behandia honom efter godtfinnande., Ismael satte sig härvid så, att han vände ryggen till den fångae, för att icke ådraga sig Beduinernes misstroende. Den af dessa, som sist talat, frigjorde Du fångens ansigte, kastade till honom ett stycke bröd och, under det han böjde och åter instack sin yatagan i slidan, lade han fingret på murnen, såsom tecken till tyst-. nad. I detta ögonblick uppgaf Rebecka ett skri af fasa. Hon hade blickat öfver till den fångne; det var — Victor. Ha, hvad är det? Känner du fången? Du, en hunds afföda, som Allah måtte slå med blindhet ! skrek araben, kastande på flickan en blick, af fruktan och raseri. Ja, jag tror att jag känner honom, stammade Rebecka. Det är visst den Hadschut, som en gång på andra sidan Schiffa i skogen Koraza plundrade oss. Tror icke ni äfven, fader, alt det är han?) Nej, du bedrar dig, min dotter. Du har aldrig sett denne man, sade Ismael, med hastig fattning. cFruktan synes villa dig. Men hör, Sidi!, fortfor han, vänd till Omar; ni säger att er HBaramy tillbörer Smelas. Jag kommer vväl sällan till denna stams Huars, och torde på år och dag icke besöka Algeziras höjder, ty jag begilver mig pu till Keff och kanhända ända till Tunis; men en israelit söker öfver allt uppgöra någon liten bendel. Om edra vilkor äro något hi!lica, skulle jag kunna utlösa eller köpa er bsmary, Och finge sedan se mig om, huru jag genom konom ejier hans