jag uttalat det? ropade Ismael förskräckt. Jag ber dig, kära barn, slå bort dessa tankar, som endast kunna uppstå i ena vansinnig hjerna. Der man, vid hvilken din själ fästat sig, är visserligen en god, ädel menniska, men han tillhörer en stam, som nära tvåtusende år trampat oss under fötterna. Äfven de bäste af den förakta och anse oss för stoft. Då våra fåder försmägtade i egyptiska och assyriska träldomen, kunde de hoppas, att en stark hand skulle befria dem derutur; men hvem skall nu församla de förströdda, som Jehova öfvergifvit? Hvem skall aflyfta det ok, som så tungt trycker Israels folk ? Hat är svårt, men svårare är smälek och förakt. Förakt? — Jag tror icke att han föraktar Oss, sade flickan svårmodigt; men hvarföre skulle jag icke tinka på honom? Hvad ondt är deri? Mina ögon få aldrig mer skåda honom. Ni talar så ofta om en förgången tid, då vårt folk var stort och herrligt; edra ögon glänsa, då ni erinrar om den tid, då den Högste skyddade förbundsens ark, och våra konungars palats strålade på det heliga Zion; ni kallar det: att lefva i minnet. Ni talar ock ofta om den tid, då ni först skådade min mor, huru ni midt igenom fiendtliga stammar, genom öknar utan vatten och berg, utan stigar, förde henne till Setif, der ni länge med henne lefde lyckligt och dit ni så gerna drager, för att bedja på den idlas graf; äfven detta kallar ni ett minnets lif. Så stör då icke detta, äfven mitt lif, och ryck icke täckelset från mitt hjortas allra heligaste, ler, om en främmande bild thronar, det åtminstone icke är hoppets. Lofva mig, fadern, slöt hon. högt snyftande, lofva, att aldrig mer tala