Han hviskade kamraten några ord i örat, hvilken svarade: Oroa dig icke, Omar! Allah Kerim! Gud är barmhertig, och han har skänkt mig en haik, som, bröder emellan, var värd tjugo piaster. Ismael och Rebecka hade under tiden tagit plats vid palmens yttersta skugga och öfverlemnat rummet vid källan åt araberna. Desse hade nu stigit af, bulpit den tredje ryttaren från hästen och fört honom till ett ställe, sex eller sju steg ifrån Ismael, der de befallde honom nedsätta sig. Ni han der en fånge? sade Ismael, betraktande denne. Det är en Haramy (röfvare) af Smelas stam, svarade Hassan likgiltigt. Han bar velat bestjäla vår herre, Sidi Mohamed ben Zegri, och blef ertappad. Då vi stodo fördige att återvända till Keff, bar Sidi Mobamed anmodat oss att föra honom di. Bir han icke utlöst, sälja vi honom till Sudan. pHuru? sälja en Islams bekännare? inföll Ismael, liksom förundrad. Han har tjenat ibland Frankernas Spahis. Måtte Allah straffa honom, en sådan är icke vättre än en otrogen! föll Omar honom i taet. ,Jag skall nu taga af honom lädermasken, tt han må kunna förtära bröd och vatten — ych jag befaller dig, jude, att icke tala ett ord ned fången. Jag känner er nations sqvallerakighet. Måtte Allah förlama er tunga! Du kulle kuona i Algezira utsprida hvarjebanda ögn. För öfrigt vågar han icke svara dig, han kulle då få känna min yatagan på sin nacke. Intet ord skall jag tala yttrade Ismael för.