Aftonbladet – 21 januari 1846, sida 3

och hvilken större ära och lycka gilves det väl för en konung, än att svara mot ett ädelt och bögsinnadt folks förhoppningar? Mycket har varit taladt och skrifvet i den stora fråga, som nu, efter hvad man allmänt tager för gilvet, snart kommer att erbiålla en afgörande riktning genom konungens val af ledamöter i den komite, som skall handlägga representationsärendet. Det är icke vår afsigt att inlåta oss i några detaljer, att visa företrädet eller bristerna hos det ena eller andra representationsförslaget, sådant lemna vi gerna åt andra med mera skarpsinnighet, med lyckligare penna än vår; vi vilja blott framställa den grundsats, utan hvars antagande till hasis för den blifvande ombyggnaden af representationen vi äro innerligt öfvertygade, att densamma aldrig bär sig, eller ock blifver sådan, att svenska folket aldrig i den trifves. Denna grundsats är slåndsrepresentationens afskaffande. Om denna ropa vi med tusentals och åter tusentals af våra medborgare: Delenda est Carthago, och vi göra det med full kännedom af hvad den varit för landet i förra tider, och hvad den ännu är i våra dagar. Hvad var det, som lade enväldet i Carl XIs hand, om ej först ett stånds inkräktning af makten och samhällsfördelarne, och sedan:de andre ståndens hat och afundsjuka mot detta stånd, som gjorde att de utan betänkande uppoffrade landets frihet? Hvem gaf Gustaf III enväldet 4789? Månne det ej åter var hatet och afunden emellan stånd, som denne krönte Machiavell så slugt och listigt förstod att begagna för sina afsigter? Ena gången blef straffet för de skyldiga stånden och det oskyldiga Jandet Carl XII:s vilda hjeltebana, andra gången Gustaf IV Adolfs halsstarrighet och allt hvad deraf följde. Lemnar väl ståndsrepresentationen i våra dagar hugneligare utsigter för landet, och bättre garantier än den gjort fordom? Den bar visserligen ej varit satt på sådana prof, som dem vi nyss nämnt, men den har dock för den uppmärksamme betraktaren aldrig kunnat förneka sina anor: splitet och tvedrägten. Genomgå våra riksdagars historia alltifrån 4809 ända till 4844, och se huru mycket nyttigt för landet och folket, som blifvit tillintetgjordt genom denna ökända politiska manöver alt sätta stånd emot stånd, huru j rent af skadliga och förkastliga beslut tillkommit genom just samma taktik. Och oenigheten och oredan har med de sednaste riksdagarne gålt i ett så förfärligt crescendo, att det ärj omöjligt säga hvart allt detta ckall taga Vvägen, om ej bot snart kommer emellan. En öfvervägande ofantlig majoritet i nationen står färdig, att understödja en välvillig och ädel Konung, om hvilken den hoppas att han skall inse hvad landet i denna vigtiga fråga göres behof, Några adelsmän och prelater skola svära i mjugg, då kronan ej längre står uteslutande såsom; skyddsvakt för ståndsoch korporationsinteres-; sena, och måhända skola de träda i öppen op-! position mot styrelsen; men ingen vigtig sam-j hällsförbättring utfördes ännu i något land utan att framkalla enskilta missnöjen. Derpå måste; en styrelse alltid bereda sig; men hon har emot dem mäktiga vapen, i lugn opartisk rätt-; visa emot hvar man, fördragsamhet emot otika opinioner, och slutligen det bästa aftalla: öppen och redlig statskonst. Tiden är också en mäktig bundsförvandt för en styrelse, som vin I föra samhället framåt: bon förer de gamla, om hafva svårast att finna sig vid det nya, ifrån scenen, och stäl!er på deras plats män, som vuxit upp med de nyare idgerna. Och hvilket! folk har ej sedan en svensk Konung, som vill väl, att stödja sig på? Det kan synas partiskt att tala så om egna landsmän, men jag tror ej att redligare folk, med alla dess fel och svagheter, finnes på jorden än det svenska, då det mötes med redlighet. Hela vår historia bär derom vittnesbörd. Konung Oscar hade till fader en hjelte. Hans mod på välplatsen skapade en scandinavisk stat, och denna hans vackra bedrift i Norden byllas! af alla, utan skillnad af politiska tänkesätt. Men nationerna hafva nu trädt in på fredligare banor, på samhällsutvecklingens, på industriens, och det är icke mera krigarens svärd, som hänför dem. Modet och oförskräcktheten äro dem dock kära såsom förr, men då de gå i spetsen för fredens värf, för sambällets förädling. Det är der de skola taga en lager, som evigt grön-! skar, äfven sedan krigarens länge bleknat. Det är detta mod, svenskarne vänta af Carl Johans son, öch till hvilket de stå färdige att sluta sig med samma enthusiasm, som de fordom hyllade modet på slagfältet. Måtte en mild Försyn leda Konungens tankar och råd till landets bästa, i det ögonblick, som kommer att bestämma öfver ofödda slägtens väl eller vel AM DREMIER FÖR TR ÅNSA TT ANTIK