denna soppa oftast rätt försvarlig, smaklig och kraftig. De s.k. Artedagarna hafva väl ibland erinrat oss anekdoten om Herregårdsdrängen, som salte sig till ärtfatet, men bäst det var kastade skeden ifrån sig och vek upp rockärmarna, ulropande: Ta mig tusan, ska jag icke nu ha henne (nemligen ärtan), det är tvärsäkert, ty jag såg henne nyss på bottnen! — men på denna brist när, är fatligsoppan bra att ha. Dock, vi återkomma till vår berättelse. Om mannen i trekanten var senfärdig och långsam af sig, så var hans hustru så mycket raskare och förslagnare. Hon var, såsom n viss stor man sade om en viss qvinna, den enda karlen i familjer. Hon var det, som på starka skuldror bar alla de andras väl och ve. Hon var det, som tidigt om morgonen borgade brödet och drickat, hvilket vid uppvaknandet skulle stilla de andras hunger, och derefter gick att med osparda krafter tillkämpa sig sin 24-skilling och mater,, hvilken sednare hon dock tillj stor del gömde med sig hem, till barnen, ty, sade kon, man behöver icke äta sig proppmätt, för att kunna lefson, Om gillen var det hon, som vid bemkomsten betalte det borgade brödet och drictkat hos krögerskan, gaf värdinnan sitt förkott samt besörjde inköpen för morgoudagen. Må jag icke vara glad, sade hon det oaktadt, att ha en man, som, fastän han är jenraldiger och godtrogen, dock aldrig kommer uller och oregerlig hem och slör mig och barnen, eller förstör något! Och så förhöll det sig ock; mannen var en rykter och beskedlig, om ock något jenfaldi;er, karl. Visst var arbetet tungt och mödosamt ibland ör den arma hustrun, hvars helsa och krafter tundom ville duka under; visst voro inkomterna oerhördt knappa och otillräckliga, men