Aftonbladet – 20 januari 1846, sida 3

Article Image
(Insändt.) UPPMANING TILL HERRAR BOKTRYCKARTE. Näst nya Psalmboken, och i synnerhet allt hvad deri erinrar om att den nuvarande Erkebiskopens företrädare var på samma gång ett snille och en prest af hög förtjenst om den protestantiska kyrkan, tycks ingenting förefalla mer cbeqvämt för sektandans framsteg än den nya bibelöfversältningen. I synnerhet röjer denna anda sin harm öfver de ur nyssnämnda öfversättning införda bibeilställena i katekesen, och yrkar ingenting ifrigere än deras utbytande mot de: motsvarande i gamla bibelöfversättningen. Ihågkommande deita, har man icke utan någon förundran sew följande annons införd i Aftonbladet A: 45: Herrar Boktryckare uppmanas att med finaste stilar och utan höjning i bokens pris, till tjenst för skollärare, monitörer, ungdom och byarje kristen, i den antagna katekesen trycka bibolspråk, hustafla och botpsalmer med både nya och gamla bibelöfversättningens ord, så här: Ordspr. 3: 5. Förtröstal. . . . Förlåt dig på Heraf allt ditt hjerta på Her-!ran af allt ditt hjerta, ran, men lita ej på egenoch förlät dig icke på klokhet. ldiu förstånd. Vid en flygtig jemnförelse kunde det väl tyckas att om skilnaden emellan de begge öfversättningarne i allmänhet ej är större, än det som prof valda exempet visar. så vore saken temligen likgiltig. Men så är dock ej förhållandet; och till och med det ofvanstående exemplet lemnar et bevis derpå, när man jemför de begge öfversättningarne litet noggrannare. Ensamt dessa få rader skulle ganska lätt kunna inom ett fromt hushåll väcka tvekan, och kanske tvist, huruvida den inspirerade ordspråksförfattaren velat varna läsaren mot ett förmätet bruk af sitt förslånd, elier mot ett dylikt bruk af sin blotta klokhet — en förståndet vida underordnad själsegenskap, i många fall liktydig med slughet eller till och med list, samt i sednare händelsen nära nog förkastlig under hvilka förhållanden som helst. Medan nägra bland det fromma hushållets medlemmar hölle sig vid den nya öfversättningen, och deri såge en gudomlig varning emot sjeifklokhet eiler list, kunde andra, som höllo sig vid gamla öfversättningen, deri läsa en förkastelsedom öfver sjelfva förståndets och omdömesförmågans bruk. Om uppmanaren tillärventyrs finner någon fördel, för sina ändamål, i den sednare tolkningen, så är det åtminstone visst att begge tolkningarne kunde hos annars kristligt samdrägtiga sinnen väcka söndring och split; och säkert är att flera dylika tvätydigheter, ofta ålerkommande i en lärobok, åtminstone skulle hos de barn, till hvilkes första och ofta enda kristerdomsundervisning kateckesen är ämnad, föranleda tvekan och tvifvel, det sväreste som kan trälfa dem under sysselsättningen med religionslärorna. För den kristliga samdrägtens och sjelfva trons skull, anser man sig derföre berogad att till hrr Boktryckare ställa en annan uppmening, nmliger att de icke måtte lyssna till den här ofvan anförda. Dessutom, och då katekesen, om den efter uppmanarens förslag blefve utstyrd med två tungor i en mun, icke vore enlig med den offentligt påbjudna formen,så kan man tagaför gifvet, att de prester och skollärare, som i sitt kall hafva den i lag dem påbjudna pligt för ögonen, icke skuile vid barnaundervisningen begagna den mångtydiga boken; och då man äfven kan förutsätta pluraliteten, och den aldrastörsta pluralitet ibland dessa män, såsom laglydig, så blefve följden för förläggaren, att han finge behålla största delen af sin dubbelspråkande katekes för sig sjelf. Deremot skulle det sannolikt, för mången bland våra yngre prestmän och för åtskilliga mera kunnige lekmän, vara både nyttigt och uppbyggligt, om någon bland våra bokförläggare ville till deras tjenst (men icke till barnaundervisning) föranstalta en dylik katekesupplaga som den föreslagna, men med bifogande tillika af urtexten — denhebreiska så väl som den grekiska — och under denna en mellanradig öfversällning, ord för ord, t urtextens ordning. En så beskaffad samling af ndicta probantia, långtifrån att gynna den imörkret smygande sektandans anslag eller halfkunnighetens misstydningar, skulle tvärtom befrämja kunskapen om det ljus, som den Heliga Skrift verkligen erbjuder, när hon tillåtes att hägna sig sjeli emot oheliga menniskofunder. Hagiotimos.

20 januari 1846, sida 3

Thumbnail