Aftonbladet – 19 januari 1846, sida 1

Frankrike, hvilande på ruinerna af en gammal romares villa, hvilken en gång prydd med alla konstens skalter nu låg grusad, endast då och då beträdd af de vilda beduinernes fölter och nattetid besökt af kringsvärmande hyenor och scbakaler. Han satt på en nedfallen architrav och midt emot honom Ismael bea Lasry och hans dotter. Jägarne lågo, med hästarnes betsel i händerna, rundtomkring 4 gräset. Rofdjurens läten blefvo, ju mer natten framskred, högljuddare och den hittills dödsstilla vildheten tycktes lifvas. Beständigt hördes de starkare från trakten af Aratsch. De större rofdjuren lita ej höra sig, så länge de gå efter byte, men vid förtärandet deraf tjuta de förfärligt, för att hålla andra hungrande på afstånd. Det sällsamma, menniskorösten liknande skriket af sechakalerna, hvilka vanligen talrikt samlas omkring kadaver, förstummas, så snart hyenorna närma sig med silt hemska, hesa skrän... Detta larm hade fortfarit några timmar, än svagare, än starkare, då ett doft, skakande dån, liknande en aflägsen åska, ljöd öfver slätten och hastigt, såsom på ett öfverenskommettecken, bragte alla djurstämmorna till dup tystnad. Hvad är det?, frågade Vietor förvånad, i det han sig på Ismael och märkte att flckan smög sig intill fadren. Det är ett lejons rytande, sade Ismael i sakta ton. Så snart det låter höra sig, vågar intet dZnnat djur att gifva ifrån sig minsta tecken till lif. — Minnes du ännu, Rebecka, deo natten, då vi lemnade Tekedemta och lejonet mötte oss? Ja, oc4 huru det nedslog och borsläpade hästen, såsom en hund bortförer en hare, svarade flickan rysande. Om dagarne fruktar jag icke för lejonets åsyn, ty det skyr menniskans anblick, fortfor Rebecka, vänd till Victor, mer nattetiden genombäfvar en fssa alla mins lemmar, då jag hör dess rytande,