Aftonbladet – 19 januari 1846, sida 1

—— AA — Ä resa så allena i den vida öknen och icke hafva! någon annan ledsagare än Jehowa; också förekommer det mig, som vore Han oss då närmare; ålminstose känner jag en helt annan hjertats andakt vid denna ödemarkens oändliga slillbet, der menniskoörat ingenting förnimmer, utom sandens gnislande under fötterna, än vid bullret i våra synagogor i Algier, Tandscher och Tunris. Det var något så barnsligt, så fromt undergifvet i flickans tal, att Victor, innerligt rörd, först efter en stund kunde åter upptaga samtalet. Men de städse botande röfverierne och misshandlingarne, fortsatte han, vändande sig till Ismael, trodde jag skulle göra edra sysselsättningar odrägliga. . Hvar blir icke juden beröfvad, missbandlad, sedan Gud vände sig ifrån sitt utvalda folk? sade Ismael smärtsamt, men undergifvet. Hvarföre beger ni er icke till Europa? — der njuter er nation nästan öfverallt de fullkomligaste rättigbeter, såsom menniskor och medborgere; ingen plundrar eller misshandlar er. v KN Nej, — men man föraktar oss! inföll Ismael bittert. Om jag skall förlåta det! onda och oförrätter, vill jag hellre utöfva denna menniskopligt emot beduiner, än emot edra så kallade bildade.n Victor teg vid detta sanna, ur erfarenheten hemtade argument, och han gjorde det så mycket mer, som han fann sig sjelf träffad deraf. Han hatade icke judarne, derifrån hade framskridsa tidsåsigter, uppfostran och en medfödd humanitet förvarat honom; men han hörde likväl till deras antal, hvilka, såsom de sjelfva tro, af bästa öfvertygelse teoretiskt försvara en fullkomlig emancipation och likväl, ehurw icke med afsigt, utan såsom af instinkt undvika att ingå i ferbindelser öch lefnad-förbållanden med: