Aftonbladet – 19 januari 1846, sida 1

Den unge mannen kunde icke hindra sig ifrån det hjertligaste medlidande, då han betänkte, att ett så spädt och svagt väsende, en ung flicka, som var så outsägligt skön, att, om hon blifvit född i någon af Europas hufvudstäder, hon skulle blifvit en prydnad i de mest bildade kretsar och ett föremål för alla männers hyllning, nu, för att uppehålla en sorglig tillvarelse, måste, under den glödande afrikanska himmelen, om dagarna :hotas af menniskor och om nätterna af rofdjur. Som det synes, har ni gjort vidsträckta resor i det inre af landet? sade han till Ismael ben Lasry. Ja, kära unge herre! svarade denne med ett sorgligt leende. Hela vårt lif är en resa. I Algier köper jag obetydliga varor af tillverkningar ifrån Frankrike och England, vidare koraller i Bona, och sedan besöka vi städerna i provinserna Konstantineh och Tittiri och derfrån öfver Dadellandet (Beled-ub-Dscherid) går ofia vår väg till öknens aflägnaste oaser. I Ain Mady, en ort dit ännu ingen europeisk fot kommit, har jag några slägtförvandter, der rasta vi och jag tillbyter mig strutsfjädrar och andra saker, som komma ifrån det innersta af Judan, hvarefter vi taga återvägen genom Tunesiska gebitet. . Och er dotter, en så svag flicka, åtföljer er på denna långa, besvärliga väg? inföll Victor med förvåning. pHvar skulle jag annars vara; än hos den gode fadren?, sade Rebecka fromt. Vår väg är visserligen ganska farlig; jag bar ofta, då samum blåser öfver de oändliga, glödande öknarna, då mina fötter sårats ar den, beta sanden och i de uttorkade salta vattenhålorna, trott att jag skulle förgås; ty sällan inträffar så lyckligt som i dag, att vårt djur, lättare lastadt, kan upptaga mig på sin rygg. Men det är ändå något skönt, något stort i kärslan att veta sig