Aftonbladet – 17 januari 1846, sida 3

talade. Han är en blodsfrände till den mannen, som riktat sig på de rättrognes bekostnad ! Allah vet bäst hvad som sant är! Han är utan tvifvel en spion! ropade en Marabut. Han skall icke längre stryka omkring våra Duars och Dahrahs, och föra underrättelser till de otrognal, skrek en annan. Mustafa el Rassota teg, men såg på den store kabylböfdingen med en frågande min. — Denne yttrade icke ett ord, men tog med venstra banden schibuk (den långa tobakspipan) från munpnen och gjorde med den högra en horisontel rörelse. Då israeliten märkte det, föll han, såsom träffad af blixten, på knä. Nåd! ropade han, nåd, store scheick af Beni-Isser! Vid vår Gud, du dödar en oskyldig!) . Nu störtade äfven flickan på knä. Bedjande och under tårar, ropade hon förtviflad, vändande sig till Victor, på bruten italienska: Hjelp oss, gode kristne, om du vill, att vårt folks Gud, som äfven är din, skall skydda dig i farans stund. Hatar eller föraktar äfven du folket af vår stam, så skydda åtminstone, om du kan, en landsman. Min far är född på andra sidan hafvet ien stad, tillhörig din Sultan. År det sant? frågade Victor, vändande sig till juden. Är du till födsem fransman ?) Jag är född i Marseille och kom såsom barn med min far till Algier, svarade den tilltalade på italienska. Scheiken hade under tiden vinkat åt en arab, och denne fattade judea i armen, för att släpa honom bort, troligen för att verkställa dödsdomen, då den unge officeren sprang upp. Hålll ropade han. Jag reklamerar denne man, såsom en fransman.y Ett fruktansvärdt oväsende uppstod. : Hvad vill den kristne? Bort med den kristne huaden — ned med den otrognel, skrek man frin alla sidor. Alla höfdingarne ph deras ögon blixtrade, lerna och yatagans. En scheik af stammen Ariben, som stod med ade under tiden. uppstigit, händerna grepo till pisto