Anklagaren började nu, under häftiga gestikulationer, att tala. Då Victor förstod arabiska, så inbemtade han af det långa talet, att mannen påstod sig hafva blifvit bestulen af den anklagade och åberopade vittnen. Denne -sednare försvarade sig nu lika länge och ifrigt; men vittnenas berättelser voro emot bonom — och Scheick el Kebir förklarade honom skyldig och dömde honom till hundrade-åttatio slag under fotsulorna. Domen blef genast verkställd af schiauhs med en käpp af pistacieträd. Den af straffade kysste derefter ödmjukt domarens hand och begaf sig förnöjd utur kretsen, liksom glad att bafva sluppit för så godt pris. Flera tvister, häststölder, bedrägligt mått och dylikt blefvo äfven afdömde — och slutade alla på samma sätt, som den anförda processen, med ett antal slag under fötterna. Victor, som fann åhörandet blifva tröttande, ville begifva sig derifrån, då ett buller utanför kretsen ådrog sig hans uppmärksamhet. En trupp larmande beduiner framsläpade en man, vid ungefärligen sextio år, och -en aderton års flicka, hvilkas händer voro bundna på ryggen. Den förre blödde ur flera sår, sannolikt erhållna vid hans tillfångatagande. Hans klädsel, äfvensom den omkring hufvudet lätt bundna turbanen, var svart — och flickan, som var obeslöjad, bar mörkbrun drägt. Detta betecknade dem begge åsom israeliter, hvilket man hkväl af deras anigtsdrag icke kunnat förmoda. Ehuru den fångnes skägg och hår voro hvita, visade dock hans hållning oförsvagad kraft. Flickan var af utomordentlig skönhet. Hennes hy var väl något bränd af solen, men hennes vext och anletsdrag af de skönaste och ädlaste former. Så snart juden inträdt i kretsen, nedföll han på knä för Scheiken och sökte få kyssa fållen af hans klädnad. Araben stötte honom vildt ifrån sig med foten. Jude, son af en hund! Huru understår du dig?, — röt han emot honom. Nåd! jemrade israeliten. Ditt folk har misshandlat mig oskyldige, bundit mig och min dotter och frånröfvat oss vår egendom., Tro icke den skurken, Sidi; det är en spion