Aftonbladet – 13 januari 1846, sida 3

förslag, 2:o uti dess förordande af reformvännernas förslag sedan det förra fallit, och 3:0 uti det försvar, Aftonbladet tagit af Bonderegementet i Norge. . Det egentliga, som kan vara att svara bärpå, är att Posttidningen och desz patron, Svenska Akademien, borde. se sig före att icke släppa in i redaktionen sådana landtkrabbor, som den ifrågavarande, hvilka hafva alldeles om bakfoten de ämnen, hvari de försöka sig såsom skriftställare. Landtbon har påtagligen icke känt, att Aftonbladet varit ett af de blad, som varmt förordat Säteriegares rättighet att inväljas i Bondeståndet, just för att gifva detta stånd en förstärkning ur medelklassen, medan de konservative med all makt stretade mot detta förslag, som ock afslogs af Konung Carl Johan, just på det att berörde stånd skulle fortfarande blifva tillsatt endast af massan. Landtbon tyckes också hvarken haft den minsta aning, om den prozressift högre valrätten, som redan i 1840 års förslag var, till medelklassens förmån, lemnad åt den större penningeeller jordförmögenbeten, eller kunnat uppfatta, att de efter reformvännernas förslag införda embetsmannaelementerna i den öfre kammarea hafva till ändamål medelklassens intresse? Slutligen har landtbon alldeles misstagit sig både om Aftonbladets tankar angående Bonderegementet i Norge, och om egenskapen af detta Bonderegemente. Vi påminne derföre, att Aftonbladet flera gånger erkänt och påpekat två icke ovigtiga brister i Norges representation, hvilka tydligen till största delen utgöra orsaken. till de ensidigheter, som någon gång med rättvisa kunnat anmöärkas mot Storlhinget, bland det myckna, för hvilket man orättvist beskyllt detsamms; den ena nemligen, att valbarheten är inskränkt inom valdistrikterna, hvarigenom de väljande hindras att låta sig representeras af en utmärktare förmåga, äfven om de skulle önska det, blott derföre att personen ej är boende inom orten, och den andra, att ministrarne, slatsråderne, icke hafva rätt till säte i Thinrget, hvarigenom de skulle kunna lemna mången nyttig upplysning öfver motiverna till Regeringens bandlingssätt. Men dessa två omständigbeter, ehuru af stor vigt, ligger det i våra stationäres intresse, att alldeles icke låtsa se, och hvarföre? Jo! endast för alt kunna skju!a skulden för de ofuilkomligheter i öfverläggningsrna och besluten, som deraf kunna blifva en följd, på det demokratiska i valrätten. Den andra ännu mer maktpåliggande finten i de stationäres taktik, och hvilken, vi göra läsarne på förhand uppmärksamme derpå, under tiden till nästa riksdag kommer att spela den egentliga hufvudrollen, är att idkeligen söka beljuga det Norska Storthinget, medelst ett upprepadt skrän af allmänna beskyllningar, för hvilka i sjelfva Verket ieke någon grund finnes. Det är ganska sant, att den Norska statsförfattningen å ena sidan innehåller ett frö till utveckling af folkets politiska lif till sjelfstyrelse, hvilket utgör ett af den nya tidens mål, och att å andra sidan fianes der, likasom hos oss, en embetsmannaklass, hvilken af ett slags inre nödvändighet, uppsprungen ur korporationsandans instinkt, spjernar emot denna riktning så mycket som möjligt, emedan det ligger i naturen af all befintlig makt och all korporationssprit, att söka bibehålla och utvidga sig. Såjedes kan man äfven taga för afgjordt, att i samma mån som statsförfattningens anda fortskrider i nysspämnda utveckling och behofvet af den offentliga maktens och förvaltningens bestridande genom staten och dess embetsmän minskas, i samma mån skall skriket blifva vär-: re, just derföre, att Norge kommer att gifva! ett praktiskt bevis för utförbarheten af folksuveränitetens doktrin till nationens båtnad; och man vet väl, att ingenting är mera smärtande, in att finna ett helt system såiunda praktiskt:! vederlagdt och omkuilslaget. Men den stora ofantliga lögnen ligger uti den beskyllningen, att denna sakernas fortgång skulle vara förenad eller hota att blifva förenad med väld och orättvisor. Oaktadt de ofvannämnda ofullkomligheterna äre vi-nemligen förvissade, att det Norska Storthinget gårtill väga med den klokhet, varsamhet och fosterlandssinne, att dess handlingssätt lika litet hädanefter som bhittilis rättfärdigar de ohemula beskyllningarna, hvad peträffar de misstag, som man vill lägga det ill last, och af hvilka de flesta försvinna ill intet, om man jemför dem med hvad som skett och sker i andra länder med anIra statsförfattningar, under privilegiernas och yyråkratiens välde. En obestridlig sanning är let, att man torde få svårt i hela historien ippvisa en så lång tidsföljd, der ärenderna vid ! olkförsamlingeir afhandlats med så efterföljansärdt lugn, moderation och konseqvens, som i Vuorge under de förflutna 50 åren; men just etta -är det, som utgör våra stationäres förviflan, och hvarföre de, i brist på faktiska beis, utbrista i så mycket svårare besvärjelser, å mycket mera högljudda deklamationer. För att nu återkomma till Aftonbladets förnenta motarbetande af medelklassens intressen, å vilja vi blott ytterligare erinra om en tillällighet, att på samma gång, som vi läste denia beskyllning af landtbon i Postredaktionen, vå samma gång erhöllo vi i går ett nummer FF Warmlande tidning hvarnt; siamta åtolilltion er KS os 4 ss LL 1