rd rare re rt ar cipen och den förstärkta personligheteni det hvilande grundlagsförslaget. Stycket slutar med följande utfall emot konstitutionsförslagen, hvilket förtjenar litet närmare påseende, men hvarvid vi åter understryka några ord: Ringa är ej våra konstlitutionsmakares vånda vid att nuppfinna och i vår blifvande samhällsförfaltning införa ett nytt aristokratiskt element. (Här menas en de insigtsfulles och oberoendes öfvervigt — de bättres välde) och att göra adetsamma smakligt, antagligt (Frågas: hvem finnes väl, som anser detta element, sålunda förstådt, för att vara osmakligt och oantagligt? Atminstone icke ofrelsestånden, icke de orepresenterade). Man törs knapptr, fortfar förf., nyttja det depopulariserade namnet, utan talar pi dess ställe öm en medlande, återhållande, konservatif beståndsdel, o. s. v. Frågan är en al tidens vigtigaste. Dess lösning är ej lätt; den är till och med omöjlig; så länge man med smicker inbillar den demokratiska massan att all aristokrati varit förderflig. Massan gör deraf den naturliga slutsatsen, att ningen aristokrati bör finnas, I förbigående sagdt, är psmickret för den demokratiska massan en så utsliten och betydelselös salongfras, att den kan lemnas derhän. Deremot måste vi erinra, att om författaren med ,aristokrati, på de begge sistnämnda ställena bar den grekiska meningen i sigte, hvilket är sannolikt, så innehåller uppgiften på begge ställena — med förlof sagdt — en osanning. Ingen har ännu varit nog enfaldig, för att vilja inbilla någon — aldraminst någon rations pluralitet (hvilken lärer -menas med det artiga namnet den demokratiska massans)aut de insigtsfullares och oberoendes öfvervigt i det hela kan vara förderflig; och likaså drog väl ännu ingen nations pluralitet en så enfaldig slutsats, att ingen de insigtsfulles och oberoendes öfvervigt bör finnas. Begge dessa historiska föregifvanden äro följaktligen pura historier,, som man säger, och förvandlas dessutom till ett för hvar man uppenbart förtal, så soart rätta meningen med orden utredes. Tages åter på begge dessa ställen ordet aristokrati i den moderna meningen af ståndsvälde, så har det utan tvivel varit både sagdt med full på erfarenheten grundad öfvertygelse, och det har blifvit trodt på samma grund; men i sådant fall -förflyttas osanningen blott från doktorns försats till hans eftersats; ty lösningen af problemet blir visst icke då, som han säger, omöjlig,. Man utbyte blott slåndsväldet mot nationalrepresentation, och den är verkställd. Med anförandet af sitt tredje skäl öfvergår doktorn ändtligen till hufvudämnet; han säger: För det tredje och slutligen vidkännas vi aristokratiska sympatier derutmnan, att vi tro och påstå det vår historia blifvit behandlad med alltför mycken partiskhet mot sv.nska vadeln. Vi höra ropen dervid och gå genast vatt framställa våra skäl. Dessa äro dels i all,mänhet europeiska (europeiska skäl?), dels mera enskildt tillhörande vårt fädernesland. Den härpå följande framställningen af de ,allmänna europeiska skälen innehåller en blandning af i allmänhet sanna satser med några falska, dem utrymmet omöjligen medger att sofra från hvarandra i en tidningsuppsats. Vi nödgas derföre blott införa detta stycke oafkortadt, men med understrykande af de märkligaste ställena, i hopp att våra läsare dervid sjelfva utan svårighet urskilja det sanna från origtigheterna; vi anmärka blott att skildringen af -ståndsväsendet i allmänhet tycks innehålla alltför märkvärdiga medgifvanden, i en skrift af ifrågavarande syftning, för att ej böra ihågkommas till en annan gång. Doktor Fryxell säger: I staternas barndom var eller förutsattes adeln vara just, hvad man nu kallar en förstärkt personlighet; förstärkt, emedan den hade en stor förmögenhet och deraf följande sjelfständighet samt interesse i staten; förstärkt ytterligare derigenom, att den i följe af förmögenhet ägde tillfälle, och i följe af samhällsplats kände sig uppmanad att förvärfva högre kunskaper än den öfriga mängden. Kännetecknet på den aristokrati, som man nu för tiden fordrar, nemligen bildning och förmögenhet, voro sålunda eller förutsattes vara förenade med den tidens kännetecken på aristokrati, nemligen adlig börd: Med ännu oredda begrepp skilde man ej klart dessa elementer ; äfven derföre, att skilnaden dem emellan ej hade i verkligheten framträdt så tydligt som nu. Man såg dem tillsammans och de utgjorde så den förstärkta personlighet, som gaf medborgerligt företräde framför andra samhällsklasser. Men hvarje sak. som existerar de facto, vill äfven göra det de jure, och söker genom lag trygga sin tillvaro. Jus primt oceupantis var i början, och de adliga frälseprivilegierna blefvo länyre fram den lag, hvarigenom nämnde företräden tryggades.: Adeln tog genom de sednare laga fasta på de rättigheter, som genom den förra vunnits. Adeln var äldsta fullvexte brodern inom samhällsfamiljen och gjorde sin förstfödslo ätt gällande såsom egare eller åtminstone disponent af familjens gemensamma egendom, eller såsom förmyndare för de yngre, ännu omyndiga bröderna och ensam ledare af det helas angelägenheter. Så öfverallt, liksom efter en naturlag. Men samhället och rättsbegreppen utvecklade sig och Ide yngre bröderna började, äfven de, förvärfva Tbildning och förmögenhet. De kände sig ej mer Ibehöfra, böra eller vilja stå under förmyndarIskap. De inlade snart sin anhållan att befrias derifrån, att sjelfva få förvalta sin andel i boet.