J1I0OE UORKCTUS YGISRVUUUNBOI, VTM tj IVIBELTE9 OMM man hos den förtryckta slaver-stammen de böhmiska czechernas böjelse och fallenhet för musik utbredda öfver hvarje hydda. Om engelsmännen deremot kan man med sanning och i visst hänseende äfven till beröm säga: Goda menniskor, men dåliga mustcin. På detta sätt komma opera-raseriet och utvecklingen af det egentligen nationella ldramat ej öfverens; ty detta sednare blifver då först stort, när det stödjer sig vid och näres af loffentligt lif. En blick på konstens historiska epoIker beriktigar denna anmärkning. Dramat har I blott i tider af politisk storhet och allenast hos po-(litiskt stora nationer, hvilka voro för friska att i musikjoller dränka sina tankar, utvecklat sig: det grekiska dramat: så Shakspeare, sedän Elisabeth gjort England stort: så Spaniens dramatiker, sedan Spanien uppnått höjden af sin omätliga politiska vigt. Den moderna operan är till sin natur ett brott Imot den dramatiska konstens id, då den genom musikens långa; oändliga släp hindrar likasom tungt bly nästan hvarje dramatiskt element i sin rörelse och derigenom mer eller mindre urartar till parodi, under det å andra sidan den nedsätter musikensjelf, i det hon gör densamma till slafvinna under lett så fullkomligt värdes-, ja, ofta meningslöst Idramatiskt verk, såsom händelsen är med de flesta Ilibrettos, till vår nutids operor. Man undersöke ;jt. ex. den dramatiska rustningen till den öfverI måttan beundrade operan, hvilken vi sednast sågo: Å Judinnan. Ridån uppgår. En hop menniskor, , Iklädda i högtidsdrägter, stå på gatan i staden Constanz vid Bodensjön och sjungs; männerna till venIster, qvinnorna till höger, vackert och väl ordnade (i rader, som skolbarn: en utur lifvet hemtad scen, Jen beundransvärdt sann uppfattning af folklifvet, Jhuru det hvarje dag visar sig på städernas gator! IDerpå hör man att en i närheten boende jude hamrar; en öfverdomare Ruggiero, som päbjudit en I högtidsdag, uttalar derföre utan dröjsmål judens straffdom. Juden skall naturligtvis hängas eller rådbråkas; (judar, hvilka hamra på en festdag, har man, som bekant är, alltid på stället hängt eller rådbråkat). I närvarande fall står det något i ögonen fallande factum att utreda, att juden ej kan känna till den just nyss af Ruggiero påbjudna högtidsdagen. I detsamma som den arme schackI raren.föres till döden — hvilket sker sedan har I sjungit några ganska vackra driller med obligat;laccompagnement af sin dotter, hvilken infaller med Ihonom i en ganska rörande duett, såsom det hos fattiga syndare i dödsångest både är naturligt och (brukligt — kommer en godsinnad gammal man i jen pittoresk röd rock, hvilken är ingenting minIdre än den upplyste presidenten uti tribunalet, Mendez (!). Öfverdomaren var, som vi sågo, en italienare. Herr presidenten synes, för omvexiingens Iskull, vara spanjor; denne befaller att man skall Isläppa juden lös; men det är ej nog: den menniskoälskande presidenten tilldelar äfven, i rörande bastoner, juden sin vänskap, något som äfven en president, hvilken anno 4444 på Constanzs gator är ute och spänslår, billigtvis ej bör väcka någon förvåning, Säkerligen skulle det ock hafva blifvit en ganska innerlig och passande vänskapsförbindelse, om den fattige juden velat in:åta sig med herren af Mendez, men hvilket han ganska tvärt afböjer — något hvaröfver äfven den stolte domstolspresidenten ej särdeles bekymrar sig. Man gär nu hvar och en ät sitt häll under ömsesidig -belåtenhet. Nu framskjuta plötsligen, högst öfverraskande från elika sidor, judens dotter och en älskvärd ung skälm till scenens midt; ynglingen. riksfursten Leopo!d af Österrike (!) är helt och hållet förälskad, hvilket han, midt på gatan och på ljusa dagen, så högljudt som möjligt under sång låter sin älskarinna veta; — det är ju en känd sak huru unga älskande bruka göra, i synnerhet om de dessutom, likasom dessa, äga särskilda skäl till tystlåtenhet. Såsom de kommit, skiljas de straxt åter ifrån hvarandra. Derpå kommer det fina, putsade folket tillbaka, och dricker ganska förnöjdt ur en brunn, som sprutar kostbart, rödt vin, nägot som den flauerande tribunalpresiden-ten vid högtidliga tillfällen brukade låta ske. Men samma folk förgrymmas siraxt derpå högligen, då mans oycksalige juden får det infallet att tillsams med sin dotter träda ur sin hydda fö beskåda domkyrkan. Derföre måste den natur ligtvis återigen på samma korta väg halsbuggas eller rädbråkas ; den arme syadaren afföres nu för andra gänger, och för andra gången kommer just I rätta ögonblicket cn Deus ex machina, denna gång en löjtnant öfver bågstyttarne, hvilken benålar juden. Vårt menniskoälskande hjerta är för ndra gången bragt till tystnad, och för att göra är tillfredsställelse fullkomlig, kommer nu plötslien, liksom fallen från skyarne, företrädd af alla möjliga silt rikes dignitärer, med krona, spira och iksäpple, som bäras framföre honom. kejsaren: örd under i iller bean vert en baldakin — hvilken kejsare, det a de ej äro äskådarnes fantasi att bestämma, i et At så djupa historici, att de veta, det 14, den tiden då handlingen försiggår, koung Sigismund af Luxemburg bar tyska kronan. — Vi vilja ej vidare följa gången af denna orartade poetiska väfnad, utan blott dertill anföra, t till slut fudens bara på några teatrar lefvande ännes, på andra under mänga högst konstrikailler kastas i en stor kittel, full af sjudande olja, raruti ett par bödelsknektar, uti en ställning som re värd att afmålas, stå och röra omkring, hvarter ridån faller, den hänryckta publiken går hem;h den nyss kokade medlemmen -afsällskapet trött r sig om efter sina kläder.; Och nu frågar jag: är detta en dik illdsställer en bildad krets a? åskådare. om so udas en -publik i nittonde århundradet? och just mma publik, hvilken vid de tyska skriftställarnes amatiska sträfvanden så skarpt vet att kritisera ars smak här är så noggrann? Kan från denna etsögande, löjliga grund, fu!l af orimliga tankar. en till en betydande tonskapelse, motivet till äkta harmoni uppspira? Är det ej ett tonkonns vanhelgande, att vilja uppdraga dess b!omr och rankor vid så murken, maskstungen pelare? h äro ära flesta nesrarände operor, dessa berade, firade pjeser hvi ättni sar all Söt på Sen Pp hvilkas uppsättning man